Lektion

FattigbrickorLektion

Vem fick lov att vara tiggare?

1700-1800

Värmland

Runda brickor av metall med text på och hål, så att man kunde sy fast dem i kläderna.
Foto??
På 1700-talet och 1800-talet blev fler och fler människor fattiga i Sverige. För att klara sig behövde många gå runt till gårdarna där man bodde och be om mat eller arbete. För att få något på gårdarna var man tvungen att ha en bricka som visade att man var fattig. Men hur fick man en sådan?

Ett bevis på fattigdom

Fattigbrickor användes som ett slags legitimation för fattiga som hade fått tillstånd till så kallad rotegång. Det betydde att den fattige, som kallades rotehjon, fick flytta runt mellan olika gårdar i en bestämd ordningsföljd. Ett antal gårdar bildade tillsammans en rote och hade tillsammans ansvar att stå för mat och boende, och i viss mån vård. Hjonen skulle efter förmåga hjälpa till och göra rätt för sig. Som bevis för sin rätt att tigga bar hjonet en fattigbricka.

Indelningen i rotar var ett mycket gammalt system. Rotegång för barn förbjöds i en ny fattigvårdsreform 1847. Då blev det i stället vanligare med så kallade fattigvårdsauktioner, där barn placerades hos den som erbjöd sig ta hand om dem mot lägst betalning. Både rotegång och fattigvårdsauktioner förbjöds slutligen i Sverige 1918.

Fyra små pojkar står uppradade i slitna kläder och utan skor.
Fotografiet från 1913 visar några barn från Jeppetorps fattiggård norr om Grythyttan i Bergslagen. Foto: Nordiska museets arkiv, Public domain.

Vem fick fattigbrickor?

Brickorna är märkta med namnen på olika socknar. En socken var det område som hörde till en viss kyrka och var föregångare till det som senare blev kommuner. Varje socken styrdes av en sockenstämma och hade ansvar för att de som bodde i socknen fick viss hjälp, vård och utbildning. Det fanns många som var fattiga men socknarna ville inte spendera för mycket pengar på att hjälpa dem. De var rädda att fattiga från andra socknar skulle komma och be om hjälp. Därför var de noga med att kontrollera att det bara var de som bodde i socknen som fick stöd.

Protester hos prosten

Allmogen beklagade sig blifva mycket besvärad af utsocknes tiggare; hvarpå Herr Prosten sade, att man hoppas häremot snart få bot, då mässinge brickor tillskickas, som äro teknade med nummer och församlingens namn; dessa utdelas till så många fattiga, som i församlingen finnas. Går då någon utom sin församling eller bortlänar sin bricka till en annan, hafva de straxt förvärkat all frihet att tigga.

I protokoll från Östmarks socken 1768

Från Grava socken berättas att man vid slutet av 1700-talet bestämde sig för att vakta vägarna in för att stoppa tiggare som kom från andra socknar. De som hade rätt att tigga i socknen skulle få fattigbrickor och 32 stycken tillverkades för att bäras av de som ansågs mest lidande, men de utvalda fattiga vägrade att bära dem.

Värmlands museum_Fattigbrickor_dubbel
Fattigbrickor från Holmedal och Rudskoga. Foto:??
Värmlands museums logga

Publicerad:

Uppdaterad:

Innehållet är producerat av: Värmlands museum

För lärare

Den här lektionen handlar om fattigvården under 1700- och 1800-talet. De fattiga var många och det fanns inte ett socialt skyddsnät på samma sätt som idag. Barn kunde fara mycket illa om det inte fanns släktingar som kunde ta hand om dem.