Lektion

Åk 7-9

Nya SverigeLektion

Vad har en vargkäft från Nordamerika med Sveriges 1600-talshistoria att göra?

1600-tal

Delaware, Nordamerika

Föremål som ser ut som djurhuvuden, med röd päls och stora, vassa tänder. Bredvid ett vävt band och en trästav med en kula i ena änden.
Foto: Erik Lernestål, Skoklosters slott/SHM (CC BY).
I ett tornrum längst uppe i Skoklosters slott finns en kista. I kistan finns en nästan 400 år gammal vargkäft klädd med rödfärgat djurhår. Kunde den tala, kunde den säkert berätta något enastående. Men vad? Följ med på en resa till Nya Sverige.

Från en annan del av Sverige

Rustkammaren är en nästan helt bevarad 1600-talsmiljö. Det är tre rum där greve Carl Gustaf Wrangel samlade vapen, rustningar och udda föremål. I taket till höger kan du till exempel se en blåsfisk, längs med takbjälken hänger pilkoger från Polen, på bordet står en modell av Skoklosters slott. Överallt hänger vapen.

Men, vad finns i kistan där till höger? Undersök själv genom att klicka på siffrorna.

Åttkantigt rum med trägolv och träklädda väggar. Många vapen och rustningar visas upp i rummet. Till höger står kistan där föremålen förvaras.
En rund, pälsklädd klump med en vargkäke samt två svansar.

Fantasihuvud tillverkat av vargkäkar klädda med skinn. Utanpå sitter tunna snören med inflätat, rödfärgat hår från hjort eller bisonoxe. Vid nacken sitter två flätade snören av rött hår. De går att knyta ihop, förmodligen för att kunna hänga huvudet runt halsen.

Foto: Helena Bonnevier, Skoklosters slott/SHM (CC BY).

En huvudbonad av röd päls med en tofs på varje sida och en lång svans bak. Sitter monterad på ett trähuvud.

Huvudbonad med en stomme av skinn med lång svans. På skinnet är fastsytt tvärgående snören med inflätat rödfärgat hjort- eller bisonhår. Hela huvudprydnaden ursprungligen täckt av hår, numera är svansdelen ganska nött. På vardera sidan är fastsytt en tunn svans av rött hår.

Foto: Madeleine Söder, Skoklosters slott/SHM (CC BY).

Ett flätat band som är enfärgat på baksidan, men har mönster av ränder och trianglar i gult och brunt mot vit botten på framsidan.

Två bärbindlar av flätad hampa. Mittpartiet (pannstycket) är på utsidan dekorerat med piggsvinstagg alternativt vingpennor. Bärbindelns sidostycken avslutas i vardera änden med ett flätat snöre.

Foto: Madeleine Söder, Skoklosters slott/SHM (CC BY).

Pilkogret är utformat som en tub av skinn. I ena änden sitter ett fantasidjurhuvud med röd päls och vassa tänder.

Pilkoger sannolikt från Susquehannock-stammen. Vargkranium fäst vid en ursprungligen rödfärgad skinnpung. Kraniet är klätt med rödfärgat hjorthår och har ögon av vita snäckskal.

Foto: Madeleine Söder, Skoklosters slott/SHM (CC BY).

Två klubbor av trä. Klubborna är böjda i övre änden och avslutas med en kula med inristade ansiktsdrag. Ena klubban har en skulpterad fot i andra änden.

Två jaktklubbor av brunt trä. På den korta klubban är kulan inlagd med koppartråd i ormliknande figurer och tvärstreck. Den långa klubban har ett snidat människoansikte med en ödla i nacken. Ödlan och ansiktet är inlagda med vitt material, eventuellt wampum (snäckskal). Skaftets nedre del är i form av en människofot. Den ursprungliga beskrivningen lyder: "2 Indianiske handgewär, det ena med ett ansichte frampå, litet beensatt och 1 Foot back på, det andra Heel slätt". Längd: 69 och 40 cm.

Foto: Madeleine Söder, Skoklosters slott/SHM (CC BY).

Nya Sverige

Föremålen omnämns i slottets inventarielista från 1710. De är de äldsta bevarade föremålen i hela världen från en ursprungskultur i Nordamerika. Vi vet inte riktigt hur föremålen kom till Sverige. Men vi vet att de kom från Sverige, Nya Sverige i Nordamerika. Det var en koloni som styrdes av svenskar kring 1600-talets mitt.

Nya Sverige grundades 1638. Kolonin låg vid Nordamerikas östkust längs floden Delaware. Där finns idag de nuvarande amerikanska delstaterna Delaware, Pennsylvania, New Jersey och Maryland.

Engelska, franska och holländska handelsbolag bedrev redan handel längs den nordamerikanska kusten. Det fanns mycket pengar att tjäna på handel med päls, skinn och tobak. För att ta del av rikedomen bildade den svenske rikskanslern Axel Oxenstierna "Nya Sverige-kompaniet".

Under 1600-talet fanns det ingen stat i Europa som kunde betala för en expedition till fjärran länder. Därför bildade olika män med privatförmögenheter handelskompanier.

Nya Sverige-kompaniet hade sex holländska och fem svenska delägare. Svenskarna var bröderna Axel och Gabriel Oxenstierna, deras kusin Gabriel Bengtsson Oxenstierna samt Clas Larsson Fleming och Peter Spiring. Den ekonomiska risken för delägarna var stor. Men de möjliga vinsterna var enorma.

Den första resan till kolonin skedde 1637. Fartygen Kalmar Nyckel och Fågel Grip med 24 man lämnade Göteborg under ledning av Peter Minuit. Efter ungefär fyra månader anlände de till Delawareviken. Där köpte svenskarna en bit mark av Lenape-stammen.

Nybyggarna levde på handel, jordbruk, jakt och fiske. Det talades många språk: svenska, finska, tyska, latin, engelska. Nybyggarna var beroende av de goda kontakterna med urinvånarna,  Lenape och Susquehannock. De bytte varor med varandra.

Svenskarna såg att urinvånarna var duktiga hantverkare. De tillverkade kläder av skinn och ull. I dekorerade väskor av skinn bar man med sig mat, pengar, pipor och andra tillhörigheter. När oroligheter uppstod mot holländarna och engelsmännen var Lenape beredda att strida på Sveriges sida.

Nya Sverige fanns under sjutton år, mellan 1638 och 1655. Kolonin blev den första fasta europeiska bosättningen i området. Men Nya Sverige hade problem och blev aldrig lönsamt. År 1655 erövrades huvudstaden Fort Christina av en holländsk styrka under Peter Stuyvesant. Nya Sveriges invånare blev holländare.

En resa till Nya Sverige

Hur kunde man ta sig till och från Nordamerika på 1600-talet? Vad innebar det? För den som inte var rädd för döden, kunde resan vara en spännande möjlighet att vara med om något annorlunda.

Den sista resan som gjordes till Nya Sverige innan holländarna ockuperade området blev nedtecknad av ingenjören Per Lindeström. Åk med på hans resa genom att följa linjen. Du kan zooma in och ut för att undersöka resans sträckning. Klicka på platserna för att få veta vad Lindeström skrev.

Stockholm

I september 1653 blev herr Johan Bockshorn beordrad av Hennes Kungliga Majestät drottning Kristina att med skeppet Örn resa till Nya Sverige med folk, gods och ammunition för att hjälpa herr guvernören Johan Printz. I oktober lyfte vi ankare, hissade seglen och begav oss i Jesu namn från Stockholm på vår föresatte resa till Nya Sverige, men först till Göteborg.

Göteborg

Den andra januari 1654 mönstrades soldater och passagerare på utanför Göteborg vid Stigberg. Drottningens allvarliga befallning var att det inte fick finnas några ogärningsmän, missdådare eller andra som har gjort något ont på resan så att inte Gud den allra högste skulle låta sin hämnd och vrede gå ut över skeppet. Under flygande fanor avlade allt folk på skeppet Örn en trohetsed en 27 januari. De lovade Hennes Kungliga Majestät vår allernådigste Drottning, vårt käre fädernesland samt det höglovlige Kungliga Söder-Kompaniet trohet och lovade att bete sig som trogna undersåtar och tjänare. Den 2 februari lyfte vi ankare, hissade seglen, sköt salut och begav oss iväg i Herrans Jesu namn.

Calais

Den 16 februari före solens uppgång kom vi till staden Calais i Frankrike. Då blev vår skeppskapten förvirrad. Han visste inte vart vi hade varit på väg, eftersom vi inte hade kunnat lokalisera oss på fjorton dagar på grund av det mörka vädret. ”Om detta är Calais i Frankrike”, sade han, ”så har Örn fått vingar och skjutit sig fram som en örn.”

Dover

Då vi närmade oss engelska sidan mitt för staden Dover, blev vi varse tre stora engelska örlogsskepp. De satte efter oss för full vind och avlossade sina kanoner för att få oss att stanna. Vi lydde inte, vilket gjorde dem irriterade. Först sköt de ett löst skott, sedan följde några riktiga som gjorde att det flög rep och bitar av masterna från vår skepp. De hissade blodsflaggan, visade alla sina kanoner och gjorde sig redo för slag. Vi hade svårt att övertyga dem om att vi var svenskar på en fredlig resa, i synnerhet som vår kapten var holländare. Efter att ha stannat i Dover ett tag fick vi segla vidare.

Gran Canaria

Den 20 mars kom vi fram till Kanarieöarna där det bor spanjorer. När kaptenen omsider bjöd farväl frågade han om vi fick ta med proviant. ”Ja, visst”, svarade guvernören, ”hjärtans gärna, allt vad här finns: pomeranser, lemoner, apelsiner, potatis, Kanariesocker, sirap, Kanarievin, tobak och allt vad er behagar.” Den 26 mars vindade vi upp ankar, hissade segel, sköt salut och bjöd Gran Canaria god natt.

Sjöjungfrur

Om sjökornas och Sirenernas ljuvliga stämma, som mången människa blir bedragna av, vill jag här något berätta. Dessa hörs i passagevindarna mer än på andra orter i Atlanten, i synnerhet i storm. Det är oftast vackert och stilla väder i passagerna men ibland kommer storm och oväder. Då flyter havsfrun ovanpå vattnet med tio eller tolv famnar långt, guldglittrande hår som släpar efter henne. När hon sitter på vattnet syns hon till midjan, mycket vacker och vit, med en spegel i handen. Samtidigt som man ser henne kommer Sirenerna fram och spelar på olika instrument. Det låter som himmelriket och lockar en. Några av våra sjuka, i synnerhet dem som led av sjösjuka, hoppade i havet vid det ljuvliga spelandet. De som hoppade i havet på dagen kunde vi rädda, men dem som hoppade ut genom kanonportarna på natten kunde ingen hjälpa.

Sjukdomar

Uppå vårt skepp insjuknade många med smittsamma sjukdomar. Feber, frossa, rödsot. Och kvinnor som födde barn. Det var klagan och jämmer så att även en människa med ett hjärta av sten skulle ha blivit ängslig. Varje morgon var det flera lik. Efter Gudstjänsten syddes de in i lakan med vikter kring fötterna och så lades de på ett bräde. Prästen läste och kastade tre skovlar aska ovanpå. Sedan sänktes de i havet.

Pirater

När det var som värst kom tre turkiska skepp som ville attackera oss. Ordspråket ”ingen olycka kommer ensam” är passande. Även om de var långt borta tog det bara två timmar för dem att komma närmre. Det var så eländigt hos oss att vi visste att vi inte kunde bjuda motstånd. Allt för många var sjuka och kunde inte stå upp. Lyckligtvis var de största kanonerna brukbara. Vi bar därför upp de sjuka på däck och ställde allt folk tätt ihop, så att de friska höll upp de sjuka. Och så gav vi dem musköt, hillebarder och klubbor som de kunde stödja sig mot. När alla var uppställda gav vi dem brännvin för att stärka sig. Då turken kom lossade vi genast en salva med vår största kanon och väntade på vad de skulle göra. De saktade in, men sköt inte tillbaka. Vi avlossade ännu en salva. När de såg hur många vi var på däck vände de skeppet. Vi avlossade två skott till och fortsatte sedan på vår resa. Vad hade vi kunnat göra om turken hade känt till vår svaghet? Gud ledde oss i striden och slog turken med blindhet.

S:t Christopher

Den 16 april kom vi till engelska hamnen S:t Christopher där vi kastade ankar. Engelsmännen blockerade oss till dess de fick veta att vi var svenskar. Det är en fruktbar ö. Där växer pomeranser, citroner, lemoner, apelsiner, potatis, socker, tobak, muskot-nötter, valnötter, kastanjer, vindruvor, peppar, ingefära och oräknelig myckenhet av allehanda slags dyra och sällsynta frukter. Uppå marken allt över låg frukt som fallit ner från träden. Pomeranser och lemoner kastade vi som snöbollar. När jag såg pepparn som växte där kom jag ihåg talesättet ”Jag önskar att du vore så långt bort som där pepparn växer”. Så tänkte jag för mig själv: nu är jag där.

Elände

Det var eländigt på överfarten. Folk låg tätt ihop och det var så varmt att man kunde steka en sill i solvärmen. Dessutom hade många inget ombyte vilket fick lössen att trivas. Vi fick mycket grov och rutten mat, som helt rutten fisk och skämt vatten. Det stank som as och det växte alger i vattnet. För att hindra smitta fick alla brännvin till frukost.

Orkan

Den första maj befann vi oss utanför Virginiens kust. Då blev det ett gruvligt blixtrande, åskedunder och blåsande. Sjöfolket sa att det var orkanen. Alla våra segel var i topp, eftersom ovädret överraskade oss. Vinden hotade att välta omkull skeppet. En krängning kastade flera sjömän överbord och det var nära att vi skulle sjunka. Det fanns inget annat att göra än att hugga av masterna. Hellre det än att mista livet. Jag högg på stormasten. Så snart masterna var i vattnet vände sig skeppet rätt igen. När vinden hade mojnat gjorde vi små master och kunde segla in mot Virginien. Sent om aftonen kunde vi, Gud ske lov, kasta ankar. Vi blev kvar några dagar för att bygga nya master.

Älvsborgs skans

Den 18 maj kom vi till viken vid Nya Sverige och kastade ankar. Den 19 maj låg vi stilla för vädrets skull. Den 20 maj lyfte vi ankar, hissade segel och begav fram uti reviret och om aftonen kommo inför Älvsborgs skans. Skansen var helt övergiven och förfallen. Det stora antalet myggor hade spridit sjukdomar och sugit blodet av folk. Platsen kallades därför "Myggeborg".

Fort Christina

Den 22 maj lyfte vi ankar från Älvsborgs skans, hissade segel, sköt salut och seglade till fort Christina, där vi kastade ankar och hälsade med salut. Och då var, Gud i ära, vår resa lyckligen fulländad och avklarad. Av de ursprungliga 350 människorna ombord återstod ungefär 250, flertalet mycket sjuka.

Fundera

  • Hur kunde resan till och från Nya Sverige vara värd alla faror och umbäranden?
  • Är vargkäften en del av svensk eller nordamerikansk historia?
Logotyp Skoklosters slott

Publicerad:

Uppdaterad:

Innehållet är producerat av: Skoklosters slott

För lärare

I det här lektionsmaterialet får eleverna fördjupade kunskaper om Sveriges koloniala historia genom att följa en resa till Nordamerika och en koloni som Sverige hade i Delaware under 1600-talet.