

SKRIVARE
Troligen är det en skrivare som har skrivit inbjudan. Det var vanligt att adelsmän hade anställda för att skriva åt dem. Brevet är skrivet på en högtidlig form av danska, vilket kan vara ett bevis för att det var en skrivare.
Bild: British Library (PDM)

PAPPER
Bröllopsinbjudan är skriven på papper. Under medeltiden hade man tidigare mest skrivit på pergament (skinn). Under 1400-talet blev det vanligare att man skrev på papper. Pappret tillverkades under medeltiden av linnetrasor. Texten är skriven med en fjäderpenna som doppats i bläck. Fjädrarna kom från stora fåglar som gäss eller svanar.

SPRÅK OCH SKOLA
Brevet till Henrik är skrivet på danska. Fram till 1658 tillhörde Skåne nämligen Danmark. Långt ifrån alla kunde läsa och skriva. Enbart pojkar från fina familjer fick gå i skola, och främst de som skulle bli präster. Där fick man lära sig latin som var kyrkans språk. Skolorna kallades därför ofta latinskolor.
Foto: Latinskolan i Ystad. Mats Larsson/Glimmingehus (CC BY)

DATUM
I brevet används inte siffror för att ange datum. Under medeltiden utgick man i stället från den kristna kalendern och angav vilket helgons dag det var. Man skrev därför varken datum eller månad, utan till exempel Sankt Thomas afton i Herrens år 1518 (den 21 december).

JUL PÅ GLIMMINGEHUS
På Thomasdagen var alla julförberedelser på Glimmingehus klara. Då var grisen slaktad, ölet bryggt och byggnaderna städade. Julen var tiden för både vila och festande för personalen på en storgård. Att Jens och Margareta lade bröllopet nära julen kan bero på att man då hade stor chans att gästerna skulle kunna komma. All mat och dryck som tagits fram för julfirandet kunde säkert också användas till bröllopsfesten.
Foto: Mats Larsson/Glimmingehus (CC BY)

HUR KOM BREVET FRAM?
Det fanns inte ett postsystem som idag. I stället var det en budbärare som levererade breven direkt, från hand till hand. Adeln hade ingen fast adress, eftersom de ofta ägde flera gårdar. Budbäraren fick helt enkelt fråga sig fram för att hitta den som skulle ha brevet.
Bild: Universitätsbibliothek Heidelberg, Codex Manesse (PDM).