Vi bodde på en gård me ett hus inne på gården. Där bodde vi i ett enkelrum. Å vi va bara fem barn. Vi fick lov o va tysta, för grannarnas skull. När alla fem säger nå´t samtidigt så kan de alltid bli lite stökigt. Mamma bar upp e balja från källaren å vi fick bada i, dä va en vanlig träbalja, när vi va små. Sen fick vi gå till varmbadhuset, om vi hade rå märe. Så vi försökte så gott vi kunne å hålle oss rena. Å mamma höll oss rena för ho tvätta oss varenda vecka.

Mamma va hemma för de mesta, emellanåt hjälpte ho te att tvätta åt andra. Å min pappa han arbeta på fabriken som jag, på spinnerit. När ja va 14, va ja Frälsningssoldat. Ja gick på deras möten å så. Ingen annan i familjen va mä. Men föräldrarna var nykterister, så de var aldrig någe bråk hemma. Sen minns ja brödupproret. Mammor eller kvinnor som bröt sig in i affärer, ja tror de va 1917, när de inte fanns någe. De bröt sej in hos bagarna å sen hos charkuterister å tog mat, de fanns inte mat å köpa.

Vi hade bara rum å kök. På Sankt Persgatan sex. Min far var gårdskar där också. Vi åt nog mest sill å potatis. Å gröt å mjölk. Det var inte så fett, maten då som det är nu inte. Jag gick i skolan å gick och läste. Jag kommer inte ihåg så mycke. Det var skillnad att gå i skolan då. Vi var ju inte så rika precis. När skorna tog slut fick en lov att låna skolans skor. Å dom var ju i regel för stora, men en fick ju lov att ha dom i alla fall.

Mamma hon arbetade på Tuppen då och försökte väl att försörja oss. Vi bodde då på Grytsgatan 11, mitt emot Tuppens fabriker, så mamma hade väldigt nära hem. Så när ja börja skolan, då kunde hon springa hem å väcka mej å se till att ja kom opp, vart klädd å – kamma mej, å tvätta mej, så ja kom i väg till skolan i tid. Di fick gå ifrån på den tiden, dä va ju långa arbetsdagar från halv sju till halv sju, så dom fick springa ifrån om di hade barn, för dä va ju så nära.

Vi bodde i spiselrum med vattenledning på vinden. Man fick stå inne vid nån bänk å tvätta sej. Vattnet ute på vinden fick man hämta in i hink. Ja, å så utedass då. Såna långa länger å sopptunner å sånt. Var ju utedass mä råttor å så. Så då, satt man ju å spraka på fjölen då, så att, om dä var nån råtta som skulle försvinna då. Ja, dä var ganska gott om råttor. Mamma fick lämna bort mej som väldigt liten.

Dä var ju såna äldre människor som tog sej an, dom. Och ja skulle vara hos min moster ett tag, hon bodde nere i Fredriksdal, men då råka jag.. ja, dä var som ett djupt dike där, som mä avloppsvatten, å ja råka ramla i dä... Å, då fick mamma komma å hämta mej. Då ville hon inte ha mej mera. Å då va dä en gammal – tant som skulle ta hand om mej. Men hon passa mej inte alls. Ja fick ju bara sitta där. Man sa... ja man sa väl inte till då utan dä gick väl illa. Så dä vart – ja, hänt olyckor, å då satt ja där våt.

Så då blev ja faktiskt väldigt sjuk, ja, redan som barn. Fick ont av reumatisk feber. Och dä, dä hade ja väldit ont av – länge. När ja va sex år då trodde dom nästan att ja skulle dö. Och under min skoltid, nästan varenda höst så hade ja känning av dä. Så ja fick ligga hemma. Kunde inte gå upp ur sängen. Så börja ja skolan då. Jag fick – komma mä lite tidit faktiskt, för dä va en flicka till där i gården som skulle börja, men hon var född ett år före mej. Så mina skolkamrater var – nåt lite år äldre än ja. Men di var inte så noga på den tiden, man fick hänga med. Di fråga inte efter om man va skolmogen eller ej.