Människor och maskinerLektion

Vi bodde på en gård me ett hus inne på gården. Där bodde vi i ett enkelrum. Å vi va bara fem barn. Vi fick lov o va tysta, för grannarnas skull. När alla fem säger nå´t samtidigt så kan de alltid bli lite stökigt. Mamma bar upp e balja från källaren å vi fick bada i, dä va en vanlig träbalja, när vi va små. Sen fick vi gå till varmbadhuset, om vi hade rå märe. Så vi försökte så gott vi kunne å hålle oss rena. Å mamma höll oss rena för ho tvätta oss varenda vecka.

Mamma va hemma för de mesta, emellanåt hjälpte ho te att tvätta åt andra. Å min pappa han arbeta på fabriken som jag, på spinnerit. När ja va 14, va ja Frälsningssoldat. Ja gick på deras möten å så. Ingen annan i familjen va mä. Men föräldrarna var nykterister, så de var aldrig någe bråk hemma. Sen minns ja brödupproret. Mammor eller kvinnor som bröt sig in i affärer, ja tror de va 1917, när de inte fanns någe. De bröt sej in hos bagarna å sen hos charkuterister å tog mat, de fanns inte mat å köpa.

Vi hade bara rum å kök. På Sankt Persgatan sex. Min far var gårdskar där också. Vi åt nog mest sill å potatis. Å gröt å mjölk. Det var inte så fett, maten då som det är nu inte. Jag gick i skolan å gick och läste. Jag kommer inte ihåg så mycke. Det var skillnad att gå i skolan då. Vi var ju inte så rika precis. När skorna tog slut fick en lov att låna skolans skor. Å dom var ju i regel för stora, men en fick ju lov att ha dom i alla fall.

Mamma hon arbetade på Tuppen då och försökte väl att försörja oss. Vi bodde då på Grytsgatan 11, mitt emot Tuppens fabriker, så mamma hade väldigt nära hem. Så när ja börja skolan, då kunde hon springa hem å väcka mej å se till att ja kom opp, vart klädd å – kamma mej, å tvätta mej, så ja kom i väg till skolan i tid. Di fick gå ifrån på den tiden, dä va ju långa arbetsdagar från halv sju till halv sju, så dom fick springa ifrån om di hade barn, för dä va ju så nära.

Vi bodde i spiselrum med vattenledning på vinden. Man fick stå inne vid nån bänk å tvätta sej. Vattnet ute på vinden fick man hämta in i hink. Ja, å så utedass då. Såna långa länger å sopptunner å sånt. Var ju utedass mä råttor å så. Så då, satt man ju å spraka på fjölen då, så att, om dä var nån råtta som skulle försvinna då. Ja, dä var ganska gott om råttor. Mamma fick lämna bort mej som väldigt liten.

Dä var ju såna äldre människor som tog sej an, dom. Och ja skulle vara hos min moster ett tag, hon bodde nere i Fredriksdal, men då råka jag.. ja, dä var som ett djupt dike där, som mä avloppsvatten, å ja råka ramla i dä... Å, då fick mamma komma å hämta mej. Då ville hon inte ha mej mera. Å då va dä en gammal – tant som skulle ta hand om mej. Men hon passa mej inte alls. Ja fick ju bara sitta där. Man sa... ja man sa väl inte till då utan dä gick väl illa. Så dä vart – ja, hänt olyckor, å då satt ja där våt.

Så då blev ja faktiskt väldigt sjuk, ja, redan som barn. Fick ont av reumatisk feber. Och dä, dä hade ja väldit ont av – länge. När ja va sex år då trodde dom nästan att ja skulle dö. Och under min skoltid, nästan varenda höst så hade ja känning av dä. Så ja fick ligga hemma. Kunde inte gå upp ur sängen. Så börja ja skolan då. Jag fick – komma mä lite tidit faktiskt, för dä va en flicka till där i gården som skulle börja, men hon var född ett år före mej. Så mina skolkamrater var – nåt lite år äldre än ja. Men di var inte så noga på den tiden, man fick hänga med. Di fråga inte efter om man va skolmogen eller ej.

1920 började även jag att arbeta som väverska på Tuppens. Jaa, det var dammet å så där – sorlet, man kunde inte tala med varandra utan en ska gå och skrika i örat på varandra. Väldigt dån som dä var där. En del satte sig nog ner lite grann på en sån där spollåda man hade. Å dä har ja ju tänkt många gånger att då inte hände mera olyckor än dä gjorde. För vävstolarna gick ganska nära, å dom där slagarmarna som gick så här stup i ett fram å tillbaka, hur lätt man kunnat slagit sej en slag av dä där, eller en skyttel hade hoppat bara och kunnat slagit sönder en. Å dä hände att skyttlar hoppa, å dä var en väldig fart på de. Så dä var faktiskt otäckt

Ja börja ju arbeta när jag va 14 år, när ja sluta skolan. Ja börja arbeta på Holmens. De fanns de som var i min ålder och yngre med. De yngsta var ju bara ungar de, dom var ju barnungar kan man säga. De börja när de va 12–13 år. Men sen så vart de ju ändring på de där, å de vart andra förordningar.

Vi börja klockan halv sju å te sju på kvällen. Vi hade inga raster då inte, utan fick äta våra smörgåsar på arbetstiden, när vi fick tid. Men sen ett tag vart det bättre å så, de gjorde en rast åt oss, en halvtimme ungefär. Stundom var det väl bra på jobbet, när de gick bra, då var det bra. Men sen va de tider då de gick illa också, å då fick man verkligen jobba förskräckligt för å hinna. Man fick hålla på i ett kör.

Men annars fick man ju stunder då man kunde städa å damma å sådär – för de var ja tvungen till. Ja, vi gjorde ju ingenting annat än spann på maskinerna, skötte maskinerna. Skötte dom å satte igång dom på morron, å sen stängde av dom på kvällen när vi gick hem. Iblann satte sig förman och vävlagaren upp över å va elaka fast annars var de bussiga. De va skillnad på bomullen. Ylle låg nog före bomullen tror jag. Ja va i spinnerit på Holmen

Ja, mitt första jobb. Jag var tvålpojke hos Simonsson. Han på Generalsgatan. Ja tvålade in gubb´a som skulle rakas. Det var mitt jobb. Händerna vart förstörda av skägget. Jag kommer inte ihåg vilket årtal jag började på Nyborgs. Men det var när fabrikörn Nyborg dog. Han dog väl 1917. Det kommer jag ihåg. Han hade två hundar. Dom hundarna gick alltid före honom. Dom gav han piskan. Han var lite kärv av sig.

Min bror, min far och jag var på samma fabrik, på Nyborgs. Jag började som lappare som det hette på den tiden. Lapparpojke. Ja, det var jag. Det var allt det var. Det va i spinneriet. En fick ju lappa på spinnmaskinerna. Det gick väl an. Dom tiderna var det ju inte så noga vad man gjorde. Bara man gjorde nånting. Men dåligt betalt. Jag vet en gång då hade de avtaluppgörelsen. Och då bar det sig inte bättre att de fick påökt, och vi med. Med ett öre. Vad skulle vi med det till? Det vart ett öre i alla fall. Det kom ju inte vi någonstans med. Så fick man ju jobba lördagar till klockan två. Det va inte som nu, lördaga fritt inte.

Sen fick vi komma till Järven. Det var inte så dumt det heller. Det var rätt så bra där fast det var jobbigare. Vi fick ju helt andra vävar där. Vi hade skift. Vi börja sex varje dag. Ja, tänk när en gick som grabb. Det var väl inte så hårt. Men vi hade en spinnmästare över oss. Det mesta fick han göra. Vi fick hjälpa till med kardmaskiner å sådär. Man hade så många som var över – ingenjörer, vävmästare och sådär. Sen blev jag vävare, ja fick väl vara med på allting egentligen, i pressen, färgeriet, å vart med lastbilar å körde kol å allt sånt där.

Det fanns ett femtontal väversker, å fyra vävare. Jag hade hand om fyra vävstolar. Och i de nya maskinerna så hade de ju ända opp te tolv stolar. Det var lite skillnad men det var ju skillnad på vävstolar också. Men de blev jobbigare me de nya vävstolarna. Men man fick ta livet som de va. De var inget å göra åt det. De var bara å hänge med de. En gick inte med i facket förrän jag va arton år. Det fanns ju ingen fackförening till att börja me inte. Utan det ordnade de ju me sen.