Två inuit-kvinnor.
Inuiter, ur "Journal of a Second Voyage" av William Parry, 1824. Smithsonian Libraries (Public domain).

Bra val. När man befinner sig i Arktis behöver man hjälp för att överleva. Det visste John Ross. Såhär beskriver han mötet med männen med spjut:

Jag visste att hälsningsordet bland stammar som möts var Tima, tima. Jag hälsade dem på sitt eget språk och besvarades med samma allmänna rop från deras sida. Mannen på släden begav sig fram. Min besättning hade samtidigt kommit och vi nalkades dem på 60 stegs avstånd. Där lade vi ner våra gevär och ropade Aja, tima, det vanliga sättet att öppna en vänskaplig förbindelse.

Då kastade eskimåerna sina knivar och spjut i luften och ropade Aja, samt utsträckte armarna för att visa att även de var obeväpnade. Men de stannade kvar, varför vi gick fram och omfamnade alla som stod främst. Vi strök med handen nedåt deras kläder och de visade samma vänskapstecken. Detta verkade väcka mycket glädje. De visade det med skratt, fröjderop och underliga gester. Vi kände oss genast mycket välkomnade.

Min brorsons, Löjtnant Ross, erfarenhet var här till stor nytta. Han berättade att vi var européer (Kablunae) och de svarade att de var inuit-män.

Tack vare inuiterna fick Ross och hans män färsk mat som de fångade och dessutom hjälp med att hitta i området. Inuiterna beskrev hur vattendragen och vikarna gick. Efter att ha följt inuiterna på långa utfärder med hundar och släde fick Ross veta att Nordvästpassagen inte gick genom Prinsregent-sundet.

Liksom i alla mänskliga relationer fanns det förstås missförstånd och svårigheter. John och James Ross växlade mellan att beundra och att förfasas över inuiterna.

Och nu när vi har konstaterat att Nordvästpassagen inte går genom Prinsregent-sundet kanske vi ska segla hem, eller?