Den fridfulla gatan på slavönLärarhandledning

Det är svårt att dra en gräns mellan kolonialism och traditionell erövringspolitik. Starkare stater, stammar och etniska grupper har i alla tider försökt utvidga sitt territorium på svagare konkurrenters bekostnad. Kulturell, politisk och teknologiskt inflytande brukar ofta förknippas med kolonialism. Ett sätt som koloniserande makter använt för att påtvinga sitt inflytande över de koloniserades inhemska kultur är att göra det egna språket till första språk. Några exempel är japanska i Korea, engelska i Indien, Kenya och USA, spanska i Latinamerika och arabiska i Nordafrika.

Enligt ett eurocentriskt synsätt handlar begreppet kolonialism främst om europeiska staters politiska kontroll över utomeuropeiska områden. Världens historia är dock full av exempel på samhällen som har expanderat genom att erövra nya områden och flytta sin egen befolkning på nyligen erövrad mark. Antikens greker och romare, den arabiska kulturens utbredning, aztekernas expansions-politik i Nordamerika är några exempel. Kolonialism kan därför inte sägas vara begränsad till en viss tid eller plats.

Begreppet kolonialism blandas ofta ihop med imperialism. Imperialism är en strävan hos stater eller nationer att bilda imperier som omfattar områden av många olika folkslag och nationer. Termen började användas i slutet av 1800-talet om europeiska nationers strävan att bygga upp koloniala imperier. Därefter har termen använts om liknande händelser under både tidigare och senare historiska epoker.

Den moderna europeiska kolonialismen brukar dateras till 1415 då en portugisisk expedition intog den nordafrikanska hamnstaden Ceuta och omvandlade stadens moské till en kristen kyrka. Ytterligare ett steg inom den koloniala historien togs i och med Cristopher Columbus resa till Karibien 1492. En ny värld öppnades för de europeiska stormakterna och de kom att erövra nya områden i Nord- och Sydamerika. Européernas möte med ursprungsfolken ledde till såväl konfliktfyllda som fredliga möten. Efter hand kom däremot sjukdomar som européerna bar att spridas och pandemier utvecklades som ledde till att stora delar av ursprungsbefolkningen dog.

Kolonisatörerna spred även kristendomen och satte människor i tvångsarbete och slaveri. Nya handelsvaror spreds från den “nya världen” och den så kallade triangelhandeln inleddes.

Hand i hand med koloniseringen utvecklades föreställningarna om de segrande folkens överlägsenhet och en utbredd rasistisk syn på de kuvade människorna i kolonierna. I Europa utvecklades dessa idéer till en idealistisk föreställning om att de vita hade en skyldighet att civilisera och hjälpa de koloniserade folken, ibland betecknat som ”Den vite mannens börda”.

I Sverige hade slaveri och träldom avskaffats under 1300-talet. När man väl införskaffade kolonier ställdes man inför dilemmat att slaveri och slavhandel förekom inom flera av de områden som man tagit kontroll över, något som var oförenligt med svensk lag som sade att ingen fick äga förslavade människor i Sverige. I lagen stod dock inget om att äga slavar utanför Sveriges egentliga gränser.

Nya Sverige (Delaware, Nordamerika, 1638–1655) och Cabo Corso (Ghana, 1650–1658, 1660–1663) var de kolonier som den svenska staten innehade innan den karibiska ön Sankt Barthélemy införskaffades. Andra försök att bilda kolonier hade gjorts i andra delar av Karibien samt i Indien utan vidare framgång.

Genom att använda begreppet förslavad istället för slav finns det en möjlighet att starkare betona dessa aktiva handlingar, med aktiva subjekt som utför och håller systemet vid liv. Jämför engelsk historieskrivning där ordet “enslaved” under senare tid mer aktivt har börjat att användas.

På samma sätt kan kanske begreppet förslavare ersätta eufemismer som plantageägare. Annars är orden slavägare och/eller slavhandlare relevanta.

De komplexa nyanserna och förståelsen för ett delvis omvandlat ord kan medföra svårigheter för grundskoleelever. I läromaterialet används därför begreppet slav, men du som lärare har möjlighet att använda begreppet förslavad.