Koleran i Alingsås
Alingsås drabbades av koleran 20 augusti 1834. Första dödsfallet var fattighjonet Greta Lundberg, 27 år gammal. Förmodligen spreds smittan genom någon eller några som kom från Göteborg. Alingsås hade 1 230 invånare, varav 66 dog. Efter en månad, 16 september, var Alingsås stad fri från smittan och ytterligare en månad senare var hela kommunen smittfri.
Smittan är vattenburen och sprids där det finns orenheter i vattnet. I de städer där man stängde vattenbrunnar stannade sjukdomen av. Det är också tydligt att smittan spreds mest i städernas fattiga områden.
Läkare och smitta i Alingsås
Brunnen vid korsningen av Södra Strömgatan och Östra Vattugränd var sannolikt den främsta smittkällan i Alingsås. De fattiga kvarteren i närheten av brunnen drabbades särskilt hårt.
Ordförande i sundhetnämnden var Christian Löwenadler och L. G. Kling var vice ordförande. Alingsås hade fem läkare i och kring staden: Josef Forsell, Ludvig Zaar, Fredrik Psilander, Erik Eneroth och Nils Ahlberg. Fredrik Psilander dog i koleran redan den 28 augusti.
Sjukdomens bot
Ett problem under koleraepidemin var alla rykten om sjukdomens ursprung och hur den skulle botas. Många fattiga trodde att läkarna spred smittan på uppdrag av överklassen och litade därför inte på läkarnas råd. Läkarnas osäkerhet kring kolerans ursprung och bot ökade misstron mot läkarkåren.
De vanligaste rekommendationerna mot kolera var att röka ut smittan och att dricka tjärvatten. Även tobaksrökning kunde hjälpa, menade läkarna. En vanlig folkmedicin var att bära en bit kopparplåt nära bröstet. Det visade sig nämligen att befolkningen i Falun inte drabbades av kolera i samma utsträckning som i övrigt, och folk trodde att det berodde på kopparen.
Sundhetskommitténs arbete
De egentliga åtgärder som sundhetskommittén i Stockholm beslutade om var ganska få.
Alla som kom resande till en stad var tvungna att uppvisa ett sundhetsintyg från en läkare. Varje stad skulle utse en uppsyningsman inom varje byalag. Uppsyningsmännen skulle infinna sig vid kyrkan varje onsdag kl. 9 för att rapportera hur sjukdomen hade spridit sig. Vid behov kunde uppsyningsmännen röka ut de sjukas hem med enris och tjära varje morgon. Klockan tio varje kväll transporterade man de döda till smittkyrkogården.
I Sverige återkom koleran 1850, 1852, 1853, 1855, 1857, 1859 och 1866. På andra håll i Europa återkom sjukdomen varje sommar under ett par decennier. I takt med bättre avlopp och renhållning minskade kolerans spridning och vid slutet av 1800-talet fanns ingen epidemisk spridning i Europa.