Äckligt eller lyxigt?Lektion

Mat

Den mat som åts på 1600-talet kom nästan enbart från trakten, det spelade ingen roll var i landet man befann sig. Den som bodde vid kusten hämtade sin mat från havet, och de i inlandet från åkern. Idag kan du gå till affären och köpa mat från hela jorden, men så var det inte för tre- eller fyrahundra år sedan. Sällsynta utländska matvaror gick bara att få tag i om du hade turen att träffa någon som sålde dem, och inte ens handelsmännen i städerna hade dem alltid. Man åt också efter säsong. Färska grönsaker fanns bara under sommaren och hösten när de hunnit växa till sig och mogna. Färskt kött bara när man slaktat, och det gjorde man inte ofta eftersom djuren var värdefulla.

Rotfrukter var en viktig del av maten, även för rika människor. Man åt saker som palsternacka, rovor, kålrot, persiljerötter, och morötter. En matvara de flesta inte hade smakat under 1600-talet var potatis som var en mycket sällsynt och dyr sak och som egentligen kommer från Amerika. När svenska grevefamiljen Wrangel till julen 1668 bjöd på potatis var det säkert inte många av deras gäster som i förväg visste hur den smakade. Potatisen kallas jordäpplen i familjens räkenskaper, och man kan tänka sig att det pratades länge om så konstig mat.

Mat till fest

När det var fest serverades det såklart lite finare mat än annars, och hos de som hade pengar blev matbordet då som en stor och vacker föreställning. Bröd och ostar och konfekt kunde göras i formar med snidade mönster, och dekoreras som riktiga små konstverk. Ibland målades de i fina färger, till och med guldfärg, och ibland var det inte ens meningen att man skulle äta allt som sattes på bordet. När Carl, pappan i familjen Wrangel, bjöd på fest 1649 hade kocken bakat en hel fästning som sedan dekorerades med riktiga små kanoner i mässing, och en annan gång hade han låtit en konstnär göra miniatyrstrutsar i vax till maten. Sådan mat som inte var tänkt att ätas kallades skådemat, men det var bara de rikaste som satte sådana saker på bordet, och till och med de bara när det skulle vara riktigt fint. Stora fåglar kunde grillas och sedan lade man tillbaka det färdiga köttet inuti skinnet som spänts upp med fjädrarna på och gärna med vingarna utåt så att det såg ut som om den fortfarande levde och just skulle flyga i väg. Vid en fest på sitt slott Skokloster 1653 äter familjen Wrangel bland annat en svan.

Dryck

Till maten drack man oftast öl, både vuxna och barn. De flesta städer hade sitt eget speciella öl, och i Sverige var till exempel Arboga-ölet mycket omtyckt och berömt. Familjen Wrangel hade gott om pengar och kunde därför importera utländskt öl som var mycket finare än det enkla svenska. Bäst av allt ansågs öl från Tyskland vara, och staden Rostocks bäst av alla de tyska. En kanna Rostocker-öl kunde kosta många gånger mer än en kanna svenskt. Vin dracks av dem som hade råd. Det var ännu dyrare och en kanna vin kunde kosta lika mycket som nio eller tio kannor öl. Den som inte ville dricka vare sig öl eller vin kunde i stället dricka vatten blandat med vinäger. Vinägern ansågs rena vattnet från smuts och dålig smak, vilket säkert behövdes då vattnet hissades direkt upp ur brunnen utan att passera något filter. Familjen Wrangel köpte dessutom ofta violsaft, som att dricka viol-tabletter.

Att vinet var så dyrt berodde på att det växte långt borta och alltid var importerat, och man hällde oftast inte ut det även om det blivit gammalt och surt. Hade man råd kunde man hälla i socker, som också var dyrt och importerat, men alla hade inte den möjligheten. Det här tipset fick folket på Åland, som på den tiden låg i Sverige, när de 1661 klagat på att vinet blev tjockt, möglades och såg ut som kalkvatten: ”Om det blir yngel i vinet på sommaren så kan man sila det tre eller fyra gånger genom en bit tyg, så blir det bra igen.” Hjälpte det? Ja, det vet vi inte men man kan undra hur det smakade, även om alla yngel silades bort. Kanske var det inte bara priset som gjorde att öl var mycket vanligare än vin.

Att lägga upp maten

När vi som lever idag äter läggs maten oftast upp en tallrik som en färdig portion. Det kan vara ris, fisk, grönsaker och någon sås. På 1600-talet serverades maten inte alls på samma sätt, utan i stället sattes så många rätter som möjligt på bordet samtidigt, ungefär som på ett julbord eller en tapas- eller meze-måltid. Man tog för sig av det man tyckte om och lät det andra vara, och var det ett rikt hushåll som hos familjen Wrangel kunde det blir riktigt många tallrikar, ibland så många att man var tvungen att servera dem i flera omgångar för att alla inte fick plats på bordet samtidigt. Maten var inte heller uppdelad i förrätter och varmrätter. Allting hamnade huller om buller på bordet och gästerna tyckte om att bli överraskade.