Jätteben och allehanda runstenarLektion

På 1600-talet fick människor i Sverige inte resa fritt som de ville. Även om de bara skulle åka inom landet behövde de ett respass. Den som inte hade ett respass kunde bli anklagad för att vara lösdrivare eller spion. En lösdrivare var en person utan fast arbete eller bostad.

Överst i respasset finns en lång text som är undertecknad av kung Karl XI. Det var meningen att de människor som Johan Hadorph råkade möta på sin resa skulle läsa vad som stod där, som ett slags brev från kungen. I passet står också att människorna som bodde på de platser Johan Hadorph besökte måste hjälpa honom med hans uppdrag. De skulle berätta vad de visste om fornminnen i trakten och visa honom var de fanns.

Längst ner i dokumentet finns en lista över vilka slags fornminnen Johan Hadorph letade efter. Samma lista skickades också till mäktiga personer, som landshövdingar och biskopar. De skulle se till att informationen spreds vidare, till exempel genom att prästerna läste upp listan i kyrkan när det var gudstjänst. På så vis kunde fler människor hjälpa till att hitta fornminnen.

Hur andra länder såg på Sverige var viktigt. Ett sätt att få respekt var att hitta bevis för att Sverige hade en minst lika lång historia som länderna på kontinenten. Och det fick inte vara vilken historia som helst. Omvärlden skulle få se att redan svenskarnas förfäder hade varit mäktiga och framgångsrika. Under 1600-talet hade Sverige haft en stor roll i händelserna i Europa. De svenska makthavarna ville visa att det inte bara var en tillfällighet.

Vetenskapsmännen började leta i de historiska källorna efter spår. De läste Bibeln och historier från antiken. Kunde inte en del av berättelserna egentligen handla om Sverige? Var det inte i själva verket så att svenskarnas förfäder hade spridit sin kultur till andra länder? Var det kanske så att det som andra länder skröt om egentligen kom från Sverige?
Men det behövdes bevis på att det vetenskapsmännen påstod var sant. Ett gammalt och ärorikt rike måste ha lämnat spår efter sig. Nu gällde det att samla in information om allt som gick att hitta runt om i landet och som berättade om den forna storhetstiden.

Några personer arbetade särskilt med att hitta och beskriva fornminnen. De kallades antikvarier och en av dem var Johan Hadorph. Antikvarierna ville också se till att fornminnena inte blev förstörda. År 1666 fick vi en lag i Sverige som skyddade fornminnen. Det är en av de första fornminneslagarna i världen.

På 1600-talet fick människor ofta veta vad kungen hade bestämt genom att prästen läste upp nya lagar och beslut i kyrkan. Bestämmelserna kunde också sättas upp på väggen i kyrkan, som på en anslagstavla. Flera gånger skickade kungen ut meddelanden med instruktioner om att alla skulle berätta om fornminnen som de kände till. Prästerna fick i uppgift att samla in uppgifterna och skicka till Johan Hadorph och de andra antikvarierna. Det var alltså inte bara Johan Hadorph som skulle följa instruktionerna som står i hans pass. Det här var ett uppdrag för alla som bodde i Sverige.