ÖVERKLASSEN
Ni är ytterst konservativa, tycker att allt ska vara som det alltid har varit. Nya uppfinningar kan ju leda till stora förändringar i samhället vilket känns farligt.
Ni betalar mer skatt och ska förstås också få ett större inflytande i politiken. Män i överklassen får rösta om man hade tillräcklig inkomst. Kvinnor och arbetare är för svaga och kan inte tänka självständigt. Herregud, det finns ju anledning till att de inte får rösta.
Ni är EMOT järnvägsbyggen här i Sverige.
Era argument är:
- Det är emot Guds vilja.
- Det är dyrt!
- Det konkurrerar med kanaler/skeppsrederierna.
- Det är farligt. Det har skett mord i tågkupéer.
- Det är risk för att järnvägen bidrar till industrialiseringen och att arbetare i framtiden ska organisera sig till revolution. Ni är oroliga för vad järnvägen och industrialiseringen av Sverige skulle få för konsekvenser för er och er makt.
Läs igenom fördjupningstexterna för att vässa era argument till debatten.
Lycka till!
Leonard Fredrik Rääf
En av de mest kända järnvägsmotståndarna i Sverige hette Leonard Fredrik Rääf (1786–1872). Rääf var författare, riksdagsman, godsägare med mera. Han beskrivs som ultrakonservativ. Han var emot all samhällsförändring och utveckling. Han motarbetade industrialiseringen, att alla barn skulle få gå i skolan, tryckfriheten och såklart järnvägsbyggandet!
Ett känt citat från Rääf är:
Ångkraften försvagar medborgarnas själs- och kroppskrafter och järnvägarna gör, liksom maskiner, mycket ont och de dödar allmänhetens omdömesförmåga, kraft och välstånd.
Som exempel på hur skeptisk han var mot nya uppfinningar vägrade han använda tändstickor. Utbildning tyckte han bara var för överklassen. Men han var jätteintresserad av historia och folklivsforskning.
I tidningen Barometern från Kalmar finns en minnestext över Leonard Rääf den 27 juli 1903, 31 år efter hans bortgång. Tidningen refererar ett av Rääfs tal där vi kan få förstå vad han tyckte om järnvägarna:
Till järnvägar var kammarjunkaren Rääf ingen vän. [...] Det finns i riksdagshandlingarna ett märkvärdigt bevis härpå, nämligen den reservation han avgav den 18 juli 1848, då statskontoret tillstrykt anslag till vår första järnvägslinje, nämligen mellan Örebro och Hult. Rääf stod emellertid ingalunda ensam som reservant, utan hade till kamrater bland annat grosshandlare Schartau och professor Thomander. Den sistnämnde ryktbare riksdagstalare ansåg att Sverige vid ifrågavarande tid icke hade råd att bygga järnvägar och att man borde noga betänka sig, innan man vågade sig på ett så vådligt företag. Rääf gjorde processen mera kort. Hans anförande till protokollet lyder som följer:
Samhällets lycka består, enligt min tanke, i att ega medborgare, vilkas själs- och kroppsförmögenheter uppnått den största möjliga styrka. Ångkraften förslappar båda. […] Vid ångvagnens flykt äger man inget styrelsesätt. Intet förstånd, ingen personlig styrka kan begagnas, ingen fara avvärjas. Man forslas såsom ett annat packgods. Klemighet och redlöshet skola, genom det låga priset, införas hos ett långt större antal resande än förut, och de komma att genomila landet utan minsta vinst i kännedom därom.
Järnvägar verka, liksom alla maskiner, motsatsen. De uppdriva handeln, hantverkerierna, produktionen, vid sina ändstationer, sammanträffnings- och vilopunkter; men de utrota, enligt alla länders erfarenhet, näringsmedlen på frånliggande orter, som utarmas. Skall detta onda undvikas, måste ett järnvägsnät genomkorsa hela landet; men det moraliska onda bliver då så mycket större; användande av kapital och skog är ofantligt. […] Jag har nämnt maskinerierna, dessa missbröder af enskildt snille, framfödda att döda allmänhetens omdömesförmåga, kraft och välstånd.
Måtte Sverige, så sent som möjligt blifva delaktighet av ett sådant framtidsskridande.”
