Vecko-Öfversigt
(Ledare i tidningen Arbetaren, 22 maj 1869. Texten är förkortad.)
En engelsk författare yttrade en gång: ”Guldåldern och bronsåldern ha lemnat rum för jernåldern”. Det är sanning: jernet är en stormakt i våra dagar. Det omskapar verlden. Telegrafens jerntrådar och jernvägarne ha redan fört städer så nära hvarandra, att ett land nu nästan liknar en enda stor stad. Ja, jernvägarne föra hela länder närmare hvarandra och binda dem vid ett gemensamt intresse. I England umgås man med planen att lägga ett föreningsband af jern mellan England och Calcutta i Indien – en jernvägssträcka genom Europa och Mindre Asien, hvilken gör en färd från London till Indiens pagoder, till dess lotusblommor och dess Ganges till en blott lusttur.
Jernet skall utgöra vägen och jernlokomotiver skola vara de eldhästar, som skola draga jernvagnarne, befraktade med sina lefvande laddningar, längs civilisationens stråkväg. Vi ha ännu endast sett början af jernvägarnes ofantliga välde. Nästa generation, kanske redan denna, skall se London-Calcutta-banan utsträckt till Peking genom Mellan-Asien. Från Peking skola jernångarnes frustande drakar föra Orientens, föra Kinas och Mellan-Asiens alster och folk till Kalifornien, hvarifrån de skola spridas med Stillahafsbanan, som den 10:de dennes blef färdig, öfver hela det amerikanska fastlandet, ja, till New York, derifrån nya ångskepp afgå, för att tillföra Europa Vesterns alster och återföra Europas. Vi häpna inför dessa stordåd af människoslägtet, som snart ej mera känner för sig någon gräns på jorden.
Sålunda är jernet den stora bildningsgöraren. Genom det resa sig städer, gunga skeppsflottor, blifva ödemarker beboeliga. Det är mäktigare, än någon hexmästares trollstaf. Smeden är snart allherskaren. Han bär svaret på det närvarandes gåta i sin slägga; på hans städ smider tidens Vulkan de åskviggar, medelst hvilka Jupiter fordom styrde menniskorna.
Intet land i verlden har rikare jerngrufvor, än Sverige – sjelfva den mark, på hvilken vi trampa, öfver hvilken vi lägga våra räls är stinn af samma metall, som endast väntar på att bli framtagen i dagsljuset, för att träda i utvecklingens tjenst. Vi svenskar utgöra den nation, som företrädelsevis borde förse verlden med denna så vigtiga produkt. Vi borde vara de rätta utdelarna af denna ofantliga källa till rikedom och välstånd för folken. Efterfrågan deraf måste med hvarje dag stiga, tillgång derpå ha vi i mängd uti våra berg. Må vi derför med kraft gripa verket an att på allt upptänkligt sätt förädla vår jernhantering, göra varan billigare och sålunda åter inträda i konkurrensen.
Engelsmän och amerikanare synas beslutna att använda talang och kapital till uppfinnande af nya förbättringar och till att draga fördel af andra länders uppfinningar. De vilja bespara det menskliga arbetet i jerntillverkningen, för att få det ännu billigare. Vi ha derför en tung kamp att stånda. Vaksamhet, flit, snabbhet i antagandet af nya förbättringar, såväl som ifver i att söka och bibehålla nya marknader, äro de oundgängliga villkor, af hvilka svenska jernhandteringens framtid beror. Låtom oss häri icke svika! Må vi kasta håglöshetet och modlösheten i grufvornas djup och i stället ur dem framdraga vår tids ädla metall, detta jern som aldrig der skall tryta, lika litet som det bör fattas i svensk mans karakter, i hans arbete och hans mod!
