Adolf Eugène von Rosens argument för järnvägen

Texten publicerad i den konservativa tidningen Tiden den 13 mars 1848.

Genom snabbheten i transporten, genom tillfället att icke blott varje dag utan flera gånger per dag kunna resa eller avsända gods från en ort till en annan, samt trafikens underhållande hela året om utan väsentligt avbrott av snö och köld skänks utomordentliga fördelar åt varje gren av näringar, åt varje klass av medborgare!

Vad beträffar åkerbruket, den första och viktigaste av alla näringar, med rätta kallad modernäringen i landet, inses lätt att vinsten av järnvägarna även måste bli i förhållande störst. Bonden kommer, sedan nätet av järnvägar blivit fullbordat, med lätthet och lindrig kostnad kunna sända sina produkter till den plats där de betalas bäst, där behov och efterfrågan är störst, och likaså hämta sina egna varor, där de erhållas till det billigaste pris. Genom avståndens så att säga försvinnande får producenter och konsumenter gemensam fördel.

Detta är likväl icke den väsentligaste fördel som jordbruket hämtar av järnvägarna. Det ges en ännu högre vinst: det är vinsten av tid. Det gamla ordspråket att den som vinner tid, vinner allt äger här den fullaste sanning. Då jordbrukaren icke behöver använda samma tid som förut, har han naturligtvis så mycket mera tid att egna åt produktionen, och han ökar i samma förhållande sin förtjänst. I stället för att tillbringa dagar och veckor på transport, får han vistas hemma vid arbete. Han kan ägna så mycket mera flit och arbete, ej blott till odlingen av säd och jordfrukter jämte den hittills så djupt försummade boskapsskötseln, utan även de mångfaldiga binäringar och den hemslöjd som kan och bör idkas under bondens tak.

Men man har icke endast denna direkta vinst av järnvägarna. En indirekt fördel är en lättnad i trafiken som naturligtvis blir mindre tryckande: Transporterna på landsvägarna förminskas, särskilt med tunga lass. Landsvägarna befrias från största delen av postföringen, fängelsetransporterna och andra bördor. Med ett ord: ett kapital av jordisk lycka och sedlig förädling, vars uppnående bör vara målet för både den enskilde människans strävande och samhällets alla lagstiftningsåtgärder.

Näst jordbruket i vikt står bergshanteringen. Dess fördelar av järnvägar är icke mindre än jordbrukets. Våra berg innehålla en outtömlig tillgång på malmer och mineralier av flera slag, för vars brytande endast erfordras armar och arbete, men till vilkas vidare tillgodogörande brännmaterial är oundgängligen nödvändiga. Genom strängt anlitande och beklaglig misshushållning med skogarna i bergslagsorterna är koltillgången där redan så förminskad att den närvarande produktionen knappt kan bibehållas vid sin höjd och omöjligen ökar. Hur ofördelaktigt detta är för så väl gruv- och bruksägarna inses lätt och det måste, om ej hjälp kommer, omsider gå därhän, att bruksdriften måste på flera ställen nedläggas.

Med järnvägar kan ej blott detta förekommas, utan en betydande utveckling av näringen kan därjämte komma till stånd, då malmen för en ringa kostnad transporteras till orter för att nedsmältas och utsmidas, eller tvärtom kol transporteras till gruvorna till lindriga priser. Det är transportkostnaderna som i väsentlig mån tynger priset på det svenska järnet i jämförelse med det engelska, som tillverkas i stora kvantiteter på ställen där malm och stenkol finnas på samma punkt. Och det är priset som till huvudsaklig del bestämmer avsättningen på utländsk ort. Vill vi således bibehålla vårt järn i världsmarknaden, så måste vi se till att det kan tillverkas för nedsatt kostnad. Därtill bidra järnvägarna kraftigt.

I avseende på manufakturer och handel gäller alldeles det samma. Nedsättning i pris föranleder en större konsumtion, vilken framkallar en ökad produktion. Båda ett vidgat fält för handelns verksamhet, och därigenom fördubblade tillfällen till vinst.

Signerat Adolf Eugene von Rosen

Överste-Löjtnant i Kongl. Flottans Mekaniska Corps