Lektion

Åk 7-9

Den svarta lagenLektion

Den svenska slavön, del 2

1800-tal

S:t Barthélelmy

Akvarell som visar en sandig gata med låga hus och palmer. Två kvinnor står på gatan.
Vy över Drottninggatan i Gustavia med guvernörens hus i bakgrunden. Målad av Edward Archibald Middleship (1825–1864), en engelsk läkare som tjänstgjorde vid den svenska garnisonen i Gustavia. Akvarell. Statens maritima och transporthistoriska samlingar (CC BY).
I lektionen "Den svenska slavön" fick du veta litet om den svenska kolonin på ön S:t Barthélemy i Västindien. Den andra delen av lektionen börjar där den första slutade, i frågan
"Hur var livet som slav på S:t Barthélemy?"

"Den svarta lagen"

Sverige fick ön S:t Barthélemy mot att Frankrike fick tillåtelse att förvara handelsvaror i Göteborg. Gustav III ville använda kolonin till att odla och sälja råvaror. Jordbruket skulle skötas av slavar. Men inom Sveriges gränser hade det varit förbjudet att äga slavar sedan 1300-talet...

Alla andra kolonialmakter i Västindien hade slavar på 1700-talet. Slavhandel var en viktig del i ekonomin och slavarna utförde allt hårt arbete. Sveriges regering bestämde därför att även S:t Barthélemy skulle ha särskilda lagar för slavar och andra befolkningsgrupper på ön.

Idén till reglerna kom från Frankrike där det fanns speciella slavlagar sedan 1685. Lagarna kallades för ”Code Noire”, den svarta lagen. En svensk version började gälla på S:t Barthélemy den 6 juli 1787.

Öns befolkning delades upp i tre kategorier: vita, fria kulörta och svarta slavar. De vita delades även upp efter var de var födda. De som var födda i Europa hade högst status och makt. De vita som kom från Karibien kallades ibland för kreoler. De vita var i sin tur även uppdelade efter social klass och efter vilket arbete de hade.

I grupperna fria kulörta och svarta slavar, hörde många andra undergrupper av människor med olika bakgrunder, till exempelvis mulatt, mestis, sambo och quarteron. Mulatt kallades en person som hade en vit förälder och en svart förälder. Oftast var mamman en svart slav och pappan var mammans vita ägare. Ordet kommer från mula, en korsning av en häst och en åsna. Mestis kallades en person som hade en vit förälder och en förälder som tillhörde det amerikanska ursprungsfolket.

De fria kulörta hade mycket sämre och tuffare levnadsvillkor än de vita. Om de bröt mot lagen och gjorde kriminella handlingar kunde de bli sålda som slavar. De saknade rösträtt, men de kunde äga egna slavar och mark.

De svarta slavarna hade minst rättigheter och få friheter. De fick till exempel inte vara utomhus efter klockan nio på kvällen. Om någon av dem bröt mot den lagen kunde hen få bära halsjärn. Andra straff var brännmärkning med glödande järn och piskrapp. Om en slav slog sin husbonde dömdes hen till döden. I gruppen svarta slavar gjorde man skillnad på de personer som var födda i Afrika och de som var födda i Karibien. De svarta som var födda i Karibien kallades precis som de vita från området för kreoler.

De vita delade in slavarna i typer som arbetsslavar, hushållsslavar, älskarinnor och slavsoldater. Hushållsslavarna hade bättre kläder och fick oftast mer mat än de andra. En manlig arbetsslav hade kläder som oftast bestod av ett par gamla byxor och en sliten hatt.  Slavar kunde friges eller köpa sig fria. Men om de blev en del av gruppen fria kulörta sågs de ändå inte som lika mycket värda som de vita.

Mary Audain

En av många människor som levde på S:t Barthélemy hette Mary Audain. Ljudspåret här nedan sammanfattar hennes livsöde utifrån de fakta vi har om henne.

Mary Audain

Mary Audain föddes troligen på S:t Barthélemy år 1769. Hon tillhörde gruppen fria kulörta. Indelningen av befolkningen skedde efter den så kallade Svarta Lagen. Enligt den fanns tre huvudkategorier av människor: vita, fria kulörta och svarta slavar. Flera undergrupper fanns också; den främsta gruppen kallades ”De Stora Vita” och bestod av öns högsta samhällsskikt.

Vid 18 års ålder ägde Mary två egna hushållsslavar, en kvinna och en flicka. Dessa hade troligen skänkts till henne eftersom hon vid så ung ålder inte själv skulle haft råd att köpa dem.

När Mary var 22 år inledde hon en relation med en mycket äldre vit man. Han hette Robert Montgomery och var 56 år. Mary hade troligen inte friheten att själv välja partner att leva med. Trots att hon sågs som fri enligt lagen hade hon långtifrån samma rättigheter, samma status och möjligheter som en vit person. De fria kulörta hade få rättigheter och de lagar som skulle skydda dem följdes sällan av de vita. Kvinnor hade dessutom färre rättigheter och friheter än män.

Vi vet inte hur Mary upplevde sitt förhållande till Robert. Att vara tillsammans med en vit man kunde ge fördelar som bättre boende och kläder, att äta sig mätt och att föda fria barn. Men förhållandet kunde även betyda våld och förtryck. Efter en tid blev Mary gravid och födde en flicka som döptes till Ulrica.

Marys make Robert var egentligen inte heller en helt fri man. Från början var han en svensk straffånge som fått sitt dödsstraff omvandlat till livstid på kolonin. Men han var även överste. På Saint Barthélemy blev han bemött med stor respekt av guvernören och umgicks med de rika vita. Robert blev till slut fri från sitt straff. Vintern 1793 reste han hem till Sverige och till den svenska frun och de svenska barnen som han hade där. Mary och dottern Ulrica fick inte följa med.

Foto av en gammal kvinna sittandes framför tre yngre män, varav en i uniform.
Tjänstefolk och en vakt i svensk uniform i trädgården hos den svenske guvernören i Gustavia, den 21 mars 1862. Reprofotograferad daguerreotypi. Sjöhistoriska museet (Public domain).

Slaveriets avskaffande och slutet på svenska tiden

Teckning av en svart man i kedjor. Under bilden en banderoll med engelsk text som lyder "Är jag inte en man och en broder?".
"Är jag inte en man och en broder?" En symbol för anti-slaveriet. Teckning av William Hackwood eller Henry Webber 1787. British Abolition Movement (Public domain).

Slaveri i alla dess former har varit kritiserat länge. Religiösa och politiska rörelser som har förespråkat jämlikhet har varit de främsta kämparna mot slaveriet. Men slaveriet har varit lönsamt för andra och därför har det kunnat fortgå.

Vägen fram till slaveriets avskaffande i västvärlden skedde under loppet av flera hundra år. Kritiken mot slaveriet blev allt starkare på 1700-talet med den så kallade upplysningen, en filosofisk rörelse som betonade människans frihet och förnuft.

Under 1700-talets andra hälft ökade antalet förbud mot slavhandel. Flera stater i det nyskapade U.S.A. avskaffade slaveri helt och hållet. Alla europeiska länder förbjöd slaveri inom sina gränser. Kvar fanns en mängd kolonier och stater som var ekonomiskt beroende av slavar.

En av de personer i Sverige som kämpade för att slaveriet på S:t Barthélemy skulle avskaffas var den berömde författaren, professorn och riksdagsledamoten Erik Gustaf Geijer. År 1840 lämnade han in en motion, ett förslag i riksdagen, om att slaveriet i den svenska kolonin borde förbjudas. I denna skrev han att slaveri och slavhandel hade fortsatt på S:t Barthélemy trots den svenske kungen Karl XIV Johans önskan.

Det gjordes en utredning för att ta reda på hur ett förbud mot slaveri skulle påverka ekonomin i Sverige och på S:t Barthélemy. Utredarna kom fram till att slaveriet borde avskaffas men att slavägarna då måste få betalt för de slavar de skulle förlorar. År 1842 beslöt kungen att slavar kunde betala sina ägare en summa för att bli fria. Slavägarna fick dessutom pengar och bidrag från den svenska staten.

Den 9 okt 1847 förklarades slaveriet avskaffat på Saint Barthélemy. År 1857 registrerades 299 frigivna personer och endast 87 av dem var kvar 1872. En utflyttning av före detta slavar kan ligga bakom denna minskning, men naturliga orsaker (döden) och förändrad statistikföring kan också vara möjliga orsaker.

Kolonin började efter detta ses som en börda för den svenska staten. Efter förhandlingar med Frankrike om att ge tillbaka ön ordnades en folkomröstning på S:t Barthélemy om detta 1877. Alla utom en person (en färgad handelsman och skeppsredare som hette Wellington Sicard) röstade för att tillhöra Frankrike.

Den 16 mars 1878 lämnade den siste svenska guvernören, Bror Ludvig Ulrich, S:t Barthélemy. Sverige hade då innehaft ön som koloni sedan 1784. Idag tillhör ön fortfarande Frankrike.

Fundera

  • Finns det liknande uppdelningar och kategoriseringar av människor någonstans i världen idag?
  • Hur kunde livet vara för en människa på Sankt Barthélemy? Skriv en text på cirka 300 ord om en människas vardag på Sankt Barthélemy under den svenska tiden. Hur upplever din karaktär slaveri, rasism och diskriminering? Du kan ta upp ämnen som familj, ägare, uppväxt, arbete, ekonomi eller kärlek.
Logo_ETNO_Color_POS_RGB_SWE

Publicerad:

Uppdaterad:

Innehållet är producerat av: Etnografiska museet

För lärare

Lektionen handlar om slavhandel och om människors värde. Det är ett stort ämne som även berör den svenska historien.