På Edits tid fanns det sju specialskolor för döva i landet och en av dem, Fjärde distriktets dövstumskola, låg i Vänersborg. De övriga fanns i Lund, Växjö, Stockholm, Örebro, Gävle och Härnösand.
Många barn fick alltså åka långt från sina hem för att gå på en sådan skola och de behövde någonstans att bo i närheten. De allra flesta bodde därför på skolans internat. Där delades de in i avdelningar utifrån ålder, kön och vilken klass de gick i. Barnen sov i sovsalar med varandra och togs om hand av skolans personal. De elever som bodde i närheten levde kvar hemma med sina familjer och kom till skolan på dagarna.
Det år som Edit började dövskolan var 105 elever inskrivna där och det var 12 barn i hennes klass. Alla elever fick vid inskrivningen ett särskilt identifikationsnummer som användes för att märka deras kläder och som användes i skolans listor med elevinformation, betyg med mera. Edit blev elev nummer 470.
För många hörselskadade och döva barn innebar skolgång med undervisning anpassad för just dem en enorm förändring vad gäller språk och kommunikation. I hemmen kunde familjerna ju ofta inte föra några samtal men på skolan mötte de andra döva och de kunde lära sig teckenspråk eller andra sätt att kommunicera, åtminstone med varandra. Det gjorde att många barn kom att känna en helt annan typ av samhörighet med sina skolkamrater och lärare än med sina egna familjer.
Att bo och leva större delen av sin tid tillsammans på internatet bidrog också till känslan av samhörighet. Det var inte bara eleverna på internatet som bodde på skolan, även delar av skolans personal – vissa med familj – hade sina egna boenden där: rektor, vissa lärare, vaktmästare och så husmor och sköterskor som tog hand om barnen utanför skoltid.
Det var vanligt vid denna tid att personal på exempelvis skolor och sjukhus också bodde vid eller på området där de arbetade. Lärarna förväntades lägga tid på sina elever även utanför skoltid med exempelvis läxhjälp och de kunde också fira jul och andra helgdagar med sina elever.
När barnen började på dövskolan hamnade de i en särskild intagningsklass i ett år. Där skulle man avgöra barnens begåvning, alltså deras intelligens och deras möjligheter att lära sig kommunicera med talmetoden. Efter det placerades barnen i den klass som de ansågs passa bäst i.
Dövskolornas organisation
Barnen delades upp i kategorierna A, B eller C (ibland även i D) utifrån intelligens och förväntad förmåga att kunna lära sig tala. I A-klass gick de mest intelligenta och ”begåvade” barnen och de fick undervisning och lärde sig kommunicera med den så kallade talmetoden eller orala metoden. De använde alltså inte teckenspråket.
I B-klass hamnade ”medelmåttigt begåvade” barn och där skedde undervisningen och kommunikationen med talmetoden om det gick, annars via skrift med stöd av handalfabetet. C-klass var till för ”obegåvade” barn och bara de fick använda riktigt teckenspråk då talmetoden ansågs för avancerad för dem.
Om det fanns en D-klass så gick där de barn som kallades ”idioter” eller ”sinnesslöa” och som inte förväntades kunna lära sig så mycket. Eleverna från de olika linjerna hölls åtskilda så gott det gick. Det fanns en oro att A- och B-eleverna som tränades i talmetoden skulle bli lockade att använda handtecken om de umgicks med barnen från C- och D-klasserna. Edit ansågs ha god begåvning och intelligens och hamnade därför i A-klass/talklass.
Även om teckenspråket inte formellt var tillåtet i vissa klasser så verkar några tecken och uttryck ändå ha spritts bland barnen, på fritiden. Alla lärare hade lärt sig teckenspråk under sin dövlärarutbildning men riktigt hur strikta de var med att inte använda tecken i talklasser vet vi egentligen inte.
Dövskolornas samhällsnytta
Det fanns flera anledningar till att man satsade på skola för döva. Ur ett samhällsperspektiv ville man att alla människor skulle få någon form av utbildning och kunna försörja sig själva i stället för att andra skulle behöva ta hand om dem. Det fanns även en önskan att uppfostra de barn och unga som man ansåg vara i extra stort behov av det. Men för den enskilda människan skulle utbildning och skolgång också innebära en möjlighet att ”utvecklas andligt och själsligt” och stärka självkänslan.
På dövskolorna skulle eleverna gå i åtta år och de skulle läsa samma ämnen som i den vanliga folkskolan (åtminstone i de klasser där det gick). På schemat stod därför modersmålet (svenska), välskrivning, kristendomskunskap, räkning, geografi, historia, naturkunnighet, teckning, gymnastik och handaslöjd (flick-/textilslöjd eller pojk-/träslöjd). Dessutom lades extra mycket tid på handarbete eller praktiskt arbete. Det var meningen att eleverna när de gått ut skolan skulle kunna försörja sig själva.
Detta gällde framför allt pojkarna eftersom flickorna vanligtvis utbildades mer allmänt med matlagning och sömnad på schemat, kanske främst för att kunna sköta ett hushåll men också för att kunna yrkesarbeta med sådana sysslor. De vanligaste yrkesvalen för pojkarna var snickare, skomakare och skräddare. Skolan erbjöd sedan vidareutbildning i dessa yrken men också kortare fortsättnings- och repetitionskurser för unga döva kvinnor och män. Utbildningen som eleverna på dövskolorna fick var både grundlig och bra och när de slutade skolan hade de ofta bättre utbildning än många av de fattiga hörande som fanns runt om i samhället.
Ur ett samhällsperspektiv fanns tanken att den som var döv helst skulle anpassas till det normala samhället så mycket det gick för att få ett arbete, lagom utbildning och bli en god och bidragande samhällsmedborgare. Då väldigt få familjer kunde ge sina barn med dövhet den undervisning och utveckling som detta krävde blev det till slut en fråga som staten började hjälpa till med.
Dövskolornas historik
Från år 1842 blev viss skolgång obligatorisk i Sverige i och med den allmänna folkskolan, men skolplikten gällde inte alla barn. De barn och unga som var blinda eller döva kunde inte följa den vanliga undervisningen. Det kunde finnas viss privatundervisning för döva och blinda barn i välbeställda familjer men de allra flesta döva fick ingen skolundervisning.
Efter hand kom vissa privatpersoner att kämpa för att också barn och ungdomar med särskilda behov skulle få undervisning. Man hänvisade ofta till kristna värderingar om att hjälpa dem som var i behov av det. Det bildades föreningar som gjorde insamlingar, gav ut skrifter och spred kunskap om behovet av undervisning också för barn med särskilda behov.
År 1808 etablerades Sveriges första riktiga specialskola av Pär Aron Borg i Stockholm, senare kallad Manillaskolan. Den skulle ta emot fattiga döva och blinda barn utan kostnad och fick statligt stöd för detta. På 1870-talet startades utbildningar av lärare för specialskolor, med bidrag från staten. Mot slutet av 1800-talet fanns det åtminstone 20 platser i landet där det i privat eller i städers/landstings regi fanns undervisning för döva. Men inte förrän år 1889 lagstiftades det om skolplikt även för döva och hörselskadade barn. Landet delades då in i sju distrikt som alla skulle erbjuda dövundervisning.
Undervisningen skulle vara åttaårig och starta när barnet var i 7–10-årsåldern. Skolgången var något längre än den i vanliga folkskolan eftersom det krävdes mer tid och mer individanpassad undervisning för att döva skulle hinna lära sig samma sak som eleverna i folkskolan. De behövde ju lägga så mycket tid på att lära sig språket.
Skolämnena skulle följa folkskolans och alltså vara både teoretiska och praktiska. Kostnaden för detta skulle delas av staten, skoldistriktet (landstinget) och barnets målsman. Om målsman saknade ekonomi för detta, kunde landsting eller kommun bevilja bidrag.
