Fru Olséns brandfacklaLektion

Inte ens dammtrasan bör vara främmande för en riktig karl.

Det är inte bara som Asea-frun utan som frun i allmänhet jag med glädje utnyttjar den möjlighet "Vi Aseater" ger mig att kasta en brandfackla, som jag hoppas skall tända många eldar.

Utan att göra mig skyldig till en alltför grov generalisering tror jag mig våga påstå att det stora flertalet av våra män har alldeles för liten förståelse för och uppskattning av en kvinnas arbete i hemmet. Jag skulle vidare vilja påstå att orsaken är mindre att söka hos männen själva än hos oss kvinnor, främst då hos den kvinnogeneration, för vilken hembiträden och ibland även barnjungfrur ofta var en given del i hushållsmaskineriet.

Dessa kvinnors män och framför allt deras söner fick ostörda förbli i den tron att hushållsarbete var en sak för kvinnor, något som helt enkelt blev gjort, utan att de manliga cirklarna för den skull behövde rubbas. För oss kvinnor som blev gifta med dessa söner faller det sig inte lika lätt att låta våra män förbli i sin barndoms tro. Vi lever ju en tid då kraven på en kvinnas prestationsförmåga ständigt ökas.

För de flesta av oss ligger det utom möjligheternas gräns att ha heltidshjälp. Vi får klara oss med timhjälp då och då, eller helt utan hjälp, trots att vi har ett eller flera tidskrävande småbarn. Vi har sällan tillgång till våra mödrars billiga hemsömmerska och ofta är bostaden för trång, vilket är mest kännbart för familjer med flera barn.

Till mina gifta medsystrar skulle jag vilja säga: "Vägra absolut att ta det som en given sak att en man skall ha mera fritid än ni själv, för det är ingen given sak!" Det är tvärt om barockt att kvinnan, vars fysiska uthållighet i regel är mannens underlägsen, skall ha den längsta arbetsdagen.

Det ligger ingen rättvisa i att kvinnan skall orka med att vänta, föda och amma barn utan att mannens plikter i hemmet alls påverkas därav. Alla kvinnor som undergivet böjer sina huvuden och suckar "Men så är det ju!" skulle jag vilja ruska, för de gör sitt kön en verklig otjänst. Det är inte självklart att mannens arbetstid är slut på bestämt klockslag, medan kvinnan har minst ett par timmar kvar innan hon kan slå sig ned och "göra kväll".

Det är då man bör hjälpas åt, och jag tror att en klok hustru, utan att vara tjatig, kan få sin man att ta ett handtag här och där i hushållet. För min del tycker jag att en stor del av hemtrevnaden ligger just i det gemensamma arbetet i hemmet. Och på helgdagar bör det faktiskt vara en naturlig sak att makarna turas om att ta hand om barnen, så att båda kan få några lediga timmar.

Fjärran vare det mig att säga att alla män är ohjälpsamma och oförstående. Jag har sett många, många som uppfyller mina fordringar. Men de är i minoritet tyvärr. Vi kvinnor har en stor uppgift i att göra den till majoritet genom att lära våra söner att hjälpa till hemma i precis samma utsträckning som flickorna. Inte ens dammtrasan bör vara främmande för en verklig karl. Då kanske våra döttrar en gång, styrkta av sina mäns förstående och hjälpsamhet, med större glädje och krafter kan uppfylla de stegrande krav som det framtida samhället av allt att döma kommer att ställa på kvinnorna.

Till slut vill jag tillägga att det är med min makes fulla godkännande jag här framför mina synpunkter. Han har således rent samvete.

Monica Olsén

Hr redaktör!

I fråga om arbetsfördelningen i hemmet är undertecknad inte fullt av samma åsikt som fru Monica Olsén. Jo, då maken har ett lätt arbete och det i hemmet finns små barn. Men för arbetarfamiljer, där mannen har tungt arbete, ställer sig nog saken annorlunda. Vad skulle det bli för hemtrevnad, om maken efter att ha arbetat sen 6.30 på morgonen med en frukostrast på en halv timme och en middagsrast på en timme kommer hem 16.30 och vet med sig att det fordras av honom att nu skall han hugga i med hemarbetet. Så kvinna jag är förstår jag, att mannen, även om han är fysiskt starkare än kvinnan, har en gräns för sin uthållighet.

För egen del anser jag en man vara en ”riktig karl” även om han aldrig hållit en dammtrasa i handen. Detta är skrivet av en som skött det egna hemmet i 27 år, således ingen nybörjare.

”Mab”

Då jag nu tar till orda efter att ha tagit del av fru Olséns artikel i Vi Aseater så är det endast och allenast i egenskap av man som jag här framlägger mina synpunkter. Den kamp och den lönepolitik som alla arbetareorganisationer världen runt för, går ju i första hand ut på att skapa betryggande löner och därigenom ge större ekonomiskt oberoende för sina arbetare. Då är det heller icke någon fördel för denna lönepolitiks genomförande, att de gifta kvinnorna har förvärvsarbete vid sidan av mannen, utan snarare en nackdel.

Den gifta kvinnans arbetsplats skall och bör med rätta vara hemmet. Det är på husmodern det kommer an, om ett hem skall kunna bli till vad det i verkligheten skall vara, ett hem.

Erik Liss

Ingen gentleman nekar hjälpa till i hemmet

Temperamentsfullt svar till Erik Liss

Fru Olsén har tydligen kastat sin brandfackla bland mycket eldfängda karlar, men jag tror nog att det tuttat väl häftigt eld i herr Erik Liss.

Det verkar som herr Erik Liss vill ge fru Olsén ett litet tjuvnyp i fråga om likalöneprincipen men mig veterligt har fru Olsén aldrig så mycket som viskat ett ord om den saken i denna tidning. Nej, skall man djävlas så skall man göra det med rätta!

Fru Olsén har ej talat om att fruarna skall ut på arbetsmarknaden, utan endast om att mannen då och då skall räcka en hjälpande hand till sin fru på kvällar och söndagar, så att även hon, då kvällen kommer, kan få tid att begrava sig bakom en tidning efter en hel dag bland ungar och kastruller eller om söndagen få känna att det även för henne är en vilodag.

Att draga in lönepolitik och med kraft sätta den gifta kvinnan på plats (ungefär som man gör med en hund) verkar i detta sammanhang löjligt.

Vilken brist på aktualitet herr Liss artikel visar, förstår man om man i samma nummer läser artikeln om outnyttjad reservarbetskraft i Västerås, där det framgår att arbetslivet i Västerås skulle berikas med 3 150 arbetstimmar per dag om kvinnorna i ökad utsträckning kunde lösgöras från hemmen, men detta hör ej till ämnet.

Att vara en riktig man är liktydigt med en gentleman. Jag tror nog ej någon man eller uppväxande pojke blir någon gentleman om han ej inser att det är hedrande att hjälpa varje människa som är trött eller sjuk, även om detta begrepp sammanfaller med en hustru, som kanske väntar barn, eller är mor till flera barn eller hans egen gamla mamma.

Grunden till ett gott kamratskap mellan man och hustru grundas genom att bägge hjälpa varandra på varandras områden. Då får man respekt för varandras arbeten och förståelse för bägge parters behov av andlig utveckling och avkoppling efter arbetet.

Ulla Tuxen-Meyer

Sen sist har skribenten hjälpt sin fru med disken flera gånger. Det skedde sedan han fått fru Olséns artikel (se sidan 17) i sin hand, och ett starkare betyg kan nog inte hennes appell få. Är ni en bortskämd äkta man skall vi ge er ett gott råd: tag inte hem detta nummer av ”Vi Aseater”. Visa det i varje fall inte för er fru. Då är ni fast. Och skall vi vara riktigt ärliga, så måste vi erkänna, att det finns roligare saker än att diska. Tallrikarna går väl an. Men kastrullerna…

Om vi nu tycker att Ludvikafruns brandartikel är ett ord i rättan tid, så kanske det finns andra som har en annan åsikt. Låt oss höra den i så fall. Det gäller ett så pass betydelsefullt problem, att det inte bör avfärdas med en axelryckning. Arbetsfördelningen i hemmet är ämnet. Är det någon som vill gå en rond med fru Olsén?

Aseafruns spalt har vi slopat, som ni märker när ni kommit till mittuppslaget. Det betyder inte att vi inte vill ha Aseafruarna som medarbetare. Tvärtom, vi vill ge dem större utrymme än den korta och begränsade spalten medgav. Damerna kan alltså räkna med att få sina artiklar i fullständigare skick i fortsättningen.