Lektion
Den försvunna DC3:anLektion
Om DC3:an
Det här är DC3:an, som senare försvann. Flygplanet var utrustat med antenner och radiomottagare som gjorde att det kunde snappa upp radiosignaler från Sovjet och lyssna på deras kommunikation. Målet med spaningen var att ta reda på var Sovjet hade militära baser och försvarspositioner i Baltikum. Signalspaningen var topphemlig. Det var bara statsministern och några högt uppsatta militärer som visste om att den skedde.
Vad hände den 13 juni 1952?
Ungefär två timmar efter att DC3:an hade lyft den 13:e juni slutade den att rapportera tillbaka till flygbasen i Sverige. Planet hade försvunnit. Ett sovjetiskt jaktflygplan hade anfallit DC3:an och skjutit ner planet över Östersjön. Det tog lång tid innan man med säkerhet visste vad som hade hänt, och Sovjetunionen erkände att de skjutit ner spaningsplanet först 1991.
När hittades planet?
DC3:ans vrak låg sedan kvar på havsbotten i över 50 år. Först 2004 kunde man bärga vraket och en haveriutredning kunde då genomföras. Under haveriutredningen upptäcktes kvarlevor från fyra av de åtta besättningsmän som fanns ombord på DC3:an när den sköts ner. Vart de övriga fyra besättningsmännen tog vägen är fortfarande okänt.
Varför blev planet nedskjutet?
Motiven bakom varför Sovjetunionen gav order om att skjuta ner DC3:an är också fortfarande okända. Sovjetunionen menade till en början att DC3:an kränkt deras luftrum, men uppgav senare att planet endast befunnit sig över internationellt vatten. Några av de före detta sovjetiska militärer som var med när nedskjutningen ägde rum fortsatte däremot att hävda att DC3:an flög in över sovjetiskt område.
Källkritik
Nu ska du själv få utforska några av de arkivhandlingar som finns kvar. Du ska använda dig av de källkritiska kriterierna. Kan du dem?
Källkritiska kriterier
Källkritik är viktigt att tillämpa när vi hämtar information både på nätet och från andra håll. Genom att kritiskt granska de källor vi använder ser vi till att vi får en så sann och saklig bild av händelser och personer som möjligt. För att undersöka om en källa är trovärdig kan man använda sig av de källkritiska kriterierna. Bland dem finns äkthet, tid, beroende och tendens. Klicka på "Visa mer", så kan du lära dig mer om dem.
Övning - Granska kartor
DC3:ans rutt gick öster om Gotland och längs Baltikums västkust. Planet flög upp och ned längs kusten, och gjorde vid två tillfällen ”taggar” där det flög direkt mot Sovjetunionens gräns för att pejla in var sovjetiska radarstationer fanns.
Det har funnits olika åsikter kring huruvida DC3:an kränkte sovjetiskt luftrum under sin sista flygning eller ej. Hade DC3:an flugit in över den sovjetiska gränsen skulle nedskjutningen kunnat ses som ett legitimt svar på kränkningen. Hade den däremot blivit nedskjuten i internationellt luftrum så var anfallet ett brott mot internationell lag. Här nedanför finns en karta som visar Östersjön. De olikfärgade streckade linjerna visar fyra alternativa vägar som DC3:an kan ha tagit. Den grå linjen visar gränsen för sovjetiskt luftrum.
Klicka på punkterna och studera de olika kartorna över DC3:ans flygrutt den 13:e juni 1952. Diskutera kartornas trovärdighet/användbarhet utifrån de källkritiska kriterierna.
Försök att besvara följande frågor:
- Vilken karta tror du mest trovärdigt visar DC3:ans flygbana? Motivera ditt val
- Kartorna från de tidigare Sovjetiska militärerna Sjinkarenko och Polunin visar att DC3:an kränkte Sovjets gräns. Varför tror du de ritat dem så?
- Sveriges karta från 1952 visar inte taggarna DC3:an gjorde mot de Sovjetiska radarstationerna. Varför tror du Sverige valde att inte rita dem?
- Vilken karta är mest användbar för att berätta vad som hände med DC-3:an?
Blå linje - Den svenska kartan
Det här är en svensk karta från den ursprungliga rapporten om DC3:ans försvinnande 1952. På kartan flyger DC3:an i en rak linje strax öster om Gotland innan den försvinner på vägen tillbaka till Stockholm. Rapporten färdigställdes den 1:a juli 1952, alltså nästan tre veckor efter försvinnandet.
Grön linje - Tukumskartan
Karta över DC3:ans färdväg från sovjetiska ledningscentralen i Tukums i Lettland. Kartan skapades den 13:e juni 1952 och är baserad på information från radarstationen i Ventspils, där man följde DC3:ans rörelser. På kartan befinner sig DC3:an alltid på den ”svenska sidan” av Östersjön och långt från sovjetiskt luftrum. DC3:an gör två tydliga ”taggar” mot den sovjetiska radarstationen i Liepaja.
På kartan till vänster är flygplanets färdväg utritad med blått och den röda linjen är Sovjetunionens gräns.
Röd linje - Sjikarenkos karta
Karta över DC3:ans flygrutt ritad av sovjetiska generalen Sjinkarenko. Sjinkarenko var överste 1952 och var den som beordrade nedskjutningen av DC3:an den 13:e juni. Kartan är ritad långt senare och överlämnades till en av de anhöriga till DC3:ans besättning när Sjinkarenko besökte Sverige på 1990-talet. På kartan flyger DC3:an långt in på sovjetiskt luftrum och blir nedskjuten över den lettiska kusten.
Gul linje - Polunins karta
Karta ritad av Alexander Polunin, som tjänstgjorde vid den sovjetiska luftövervakningen i Riga den 13:e juni 1952. Det var vid luftövervakningen i Riga som information från flera radarstationer sammanställdes. Kartan ritade Polunin först 1999 då svenska Utrikesdepartementet besökte honom i Ryssland. Kartan visar att DC3:an flög mycket nära sovjetiskt luftrum och kränkte gränsen precis innan DC3:an vände hemåt. Efter kränkningen skickas det sovjetiska jaktplanet (MIG-15) iväg för att följa efter och skjuta ner DC3:an.
Fördjupning - Överlevare
Fanns det några överlevare?
Det har länge diskuterats om någon i besättningen kan ha överlevt nedskjutningen av DC3:an. Här nedan finns några källor som talar antingen för eller emot att någon/några ur besättningen överlevde händelsen. Diskutera källornas trovärdighet och användbarhet utifrån de källkritiska kriterierna. Avsluta med att berätta om du tror någon överlevde och motivera dina slutsatser med källorna du bedömt vara trovärdiga.
Dörren
Det här är nöddörren från den försvunna DC3:ans vrak. Det röda handtagets läge på både nöddörren och nödfönstret visar att besättningen förberett sig för att lämna flygplanet innan nedslaget. Vanligtvis öppnas nöddörren endast när besättningen ska hoppa fallskärm.
Fallskärm
I haverirapporten som gjordes efter att planet bärgats kan man läsa det här:
Mot fallskärmshopp talar:
- Samtal med piloten Osinskij1 i samband med UD-92: Osinskij förnekar kategoriskt att han såg eller skulle ha rapporterat att han sett någon fallskärmshoppare lämna DC3:an. Han rapporterade att DC3:ans dörr var öppen, varefter han tillfrågades av kommandocentralen om han såg någon fallskärmshoppare, en fråga som Osinskij säger att han besvarade nekande. Frågan måste ha ställts av antingen Tiutunnik eller divisionschefen. Enligt intervjuarna i UD-92 gav han ett vederhäftigt intryck när han påstod att han ej sett fallskärmar.
- Vattentemperaturen var ca 10 °C vilket medför en begränsad överlevnadstid – se Bilagor/ Flygmedicinsk utredning. Det är okänt om operatörerna var medvetna om den låga vattentemperaturen ute i Östersjön och under det kritiska förhållande som rådde kan det inte uteslutas att man bortsåg från denna risk.
- De tre tremanslivbåtarna som fanns ombord har sannolikt medföljt i nedslaget, dvs. de har inte tagits med vid uthopp.
- Utseendet på operatörsstolarna tyder på att alla fem stolarna var bemannade vid nedslaget. Detta innebär i så fall att endast en operatör skulle ha hoppat (med Mattsson fanns det troligen sex man i kabinen).
- Erfarenheten talar för att en besättning ogärna lämnar ett flygplan som fortfarande flyger kontrollerbart.
(Haverirapport 79001, Försvarsmakten, 2007.
Artikel i Dagens Nyheter
SAMMANFATTANDE TEXT om början på artikeln (Viktor skriver).
1959 vistades han i lägret vid Potma, och 30 km därifrån låg ett utlänningsläger med bl.a. många krigsfångar, berättar Arnold Böhm. I hans eget läger fanns en tvåvåningsbyggnad, strängt bevakad och omgiven med höga taggtrådsspärrar, som fungerade som genomgångsstation för de fångar som kom öster ifrån eller från ishavsområdena och skulle föras vidare till nya läger, främst i det europeiska Ryssland.
Denna tvåvåningsbyggnad låg 50m från det egentliga baracklägret, men barackfångarna hade ändå en viss möjlighet att hålla sig underrättade om vilka som passerade genomgångslägret. Varje morgon skickades kocken till tvåvångingshuset för att sköta förplägningen, och genom de korta samtalsstumpar han kunde ordna spreds nyheter utifrån till barackfångarna. Kommunikationerna skedde bl.a. genom väggknackningar mellan barackfångar, som i övrigt ssaknade möjlighet att komma i kontakt med fångarna i tvåvåningshuset.
En höstmorgon 1959, Arnold Böhm kan inte längre påminna sig i vilken månad fick han från kocken uppgift om att fem svenska medborgare skulle befinna sig bland en transport politiska fångar som just anlänt. Böhm har inte själv varit i kontakt med de påstådda svenskarna, och deras namn känner han inte till. Lika litet vet han vad de dömts för, eller deras yrken. Lika litet vet han vart de senare fördes eller från vilket läger de kom.
Det enda lilla ljus han kan kasta över fem eventuellt fängslade landsmän i Chrustjevs Sovjet är de korta uppgifterna lägerkocken snappade upp en höstmorgon 1959.
-Men vårt underrättelsesystem fungerade väl, och vi hade alltid en relativt god överblick över de fångar från många länder som passerade genom lägret, säger han med rullande östpreussiska r som ytterligare förstärkts av 16 år i Sovjet.
(Dagens Nyheter, 18 juni 1961 sida 1 och 11).
Bonusmaterial
För extra intresserade
Här nedanför hittar du fördjupande källmaterial, om du vill gå vidare med fallet och undersöka vad som kan ha hänt med besättningen. Materialet består av...
Fundera
- Hur ska vi göra för att veta vilka källor vi kan lita på? Är det alltid möjligt att veta vilka som är mest trovärdiga?
- Varför finns det flera källor som ger skilda bilder av samma händelse? Varför skiljer sig DC3-ans flygbana så mycket mellan de olika kartorna?
- Kan en källa som inte är trovärdig ändå vara användbar på något sätt?
- Kan vi veta exakt vad som hände med DC-3:an och dess besättning i juni 1952?