Dörjet på DoggernLektion

Dörjet och fartygen

I mer än fyrtio år från 1880-talet till en bit in på 1920-talet pågick makrillfiske i Nordsjön. En av de platser man utgick från var ön Gullholmen i Bohuslän. På 1880-talet levde nästan alla på ön av fiske. Under lång tid hade man fiskat långa. Långa torkades till lutfisk, som såldes till hela Sverige. I mitten av 1800-talet ökade fisket av sill och makrill.

På sommaren 1884 gjorde två olika båtlag sitt första makrillfiske i Nordsjön. Ett av dessa båtlag kom från Gullholmen. Det visade sig att deras båtar inte var byggda för att segla långt ute till havs. För att fiska makrill krävdes det både djupa och tunga båtar som kunde hålla sig på en jämn och stadig kurs. När man fiskade makrill hade man dörjestänger, det vill säga långa “fiskespön”, med krokar som hängde ute på varje sida av båten.

Fisket som försvann

Längs Nordamerikas och Kanadas östkust fiskades det makrill under hela 1800-talet. I USA och Kanada hade makrillen stor betydelse under hela 1800-talet. Makrillen var lika viktig i Nordamerika som sillen var i Skandinavien.

I slutet av 1800-talet började fångsterna minska i Nordamerika och höll inte samma goda kvalité som tidigare. Då började fiskhandlare i Norge exportera makrill till USA och Kanada. Fisken saltades på amerikanskt vis som ett par svenskamerikaner i Egersund i Norge lärt ut.

Efter första världskriget minskade även makrillfisket i Nordsjön. Kvalitén och storleken på makrillen gick ner och därför sjönk också priset. Dessutom användes salt från Tyskland som ansågs sämre. Detta fick följder på den amerikanska marknaden.

På 1920-talet infördes dessutom ett spritförbud i USA. I USA hade makrillen varit ett populärt tilltugg till alkoholhaltiga drycker på restauranger och i barer. När alkohol blev förbjudet sjönk intresset för makrill och det fick konsekvenser för fiskarna i Bohuslän.