Lektion
Åk 7-9
Flykten från BaltikumLektion
Tiiu och Mare
Tiiu, som fyllde sex år hösten 1944, och hennes syster Mare, 9 år, var under krigssommrarna hos sina morföräldrar i Otepää. De hade skickats dit även denna sommar för att komma bort från kriget. Tiius och Mares pappa hade lyckats undvika att skickas till fronten. Någon gång i augusti kom han till Otepää och tog dem med sig till Tallinn, det vet Tiiu för hon har ett födelsedagskort som hon fick av sin kusin i Tallinn under tiden de befann sig där innan flykten.
[...] tågen var alldeles proppfulla, alla försökte komma i väg. Jag minns hur den tyska flaggan halades och så hissades den estniska flaggan på tornet i Tallinn. Den åsynen gav hopp och många människor klev av tåget. Men vi, mor, far, Tiiu och jag stannade kvar och åkte vidare till Haapsalu. Efteråt fick vi reda på att nästa dag vajade den sovjetiska flaggan där.
Så småningom kom en båt som hade plats för dem. Efter en kort färd fick båten motorstopp och de var tvungna att ta sig iland på en liten holme, Hanikatsi laid, där de övernattade i en lada. Dagen efter såg de en motorbåt och som tur var kände Tiius och Mares mamma en av männen på båten. Det var en gammal kurskamrat till henne som nu, på uppdrag av USA, hämtade flyktingar. Familjen fick åka med, mycket tack vare den kikare som Tiius och Mares pappa hade med sig.
8 september - I Ottepää
Pappa kom för att hämta oss i Ottepää men mormor och
morfar ville inte följa med. Mamma reste till Haapsalu för att
leta efter en möjlighet att komma väster ut. Kanske kunde vi
resa med en båt.
21 september
Vi letade efter en båt som kunde ta oss väster ut. I varje
gathörn fanns soldater.
23 september - På holmen Hanikatsi
I går kom vi hit från Haapsalu. Där var vi i två nätter och en
dag. Det var spänning i luften. Tyskarna gick omkring med
skjutvapen. Båtturen hit var väldigt jobbig. Kusin Ester och
mamma var sjösjuka och det blev motorstopp. Vi stod still i
15 minuter och sen kom vi igång. Resan tog 6 timmar. Idag
gick vi på upptäcktsfärd på holmen, vi hittade ganska många
åkerbär. Till middag fick vi fisk. Efteråt gick vi och tittade på
kvarnen. Det går höga vågor på sjön. Vi får sova i ladan i
natt. Det kom många nya hit.
30 september - På en militärförläggning någonstans i svenska skärgården
Den 29 september åkte vi från Hanikatsi med en motorbåt.
Möjligheten med ett större fartyg blev inte av – det hade åkt
och vi blev ensamma kvar.
Vi åkte ungefär 20 mil innan det blev motorstopp. Hamnade
rätt nära en holme där svenskarna hade utpost. Svenskarna
var mycket vänliga. De bjöd oss på varm choklad och
marmeladsmörgås. Motorn lagades och vi åkte vidare till en
en annan ö där marinen hade baracker. Där fick vi var sin
chokladkaka och fyra äpplen. Var och en fick fyra äpplen. Vi
fick bröd med smör, kaffe med tre bitar socker.
4 oktober - I karantän någonstans i Stockholm
I går morse anlände vi till Stockholm. Vi fick bastu och träffa
en läkare. Det tog 5 timmar. Läkaren undersökte oss i
bastun, tog TBC – prover i hals och näsa
Gatorna är så ljusa i Stockholm att det gör ont i ögonen. I
skyltfönstren finns chokladkakor och äpplen i mängder. Ett
fönster var fullt med dockor uppställda i storleksordning.
Skor strumpor och kläder, mer såg jag inte genom
bussfönstret. Idag fick vi två äpplen och en chokladkaka. I
går åt vi korv, potatis och äppelkompott. Vi måste nog
stanna i karantän några veckor. Pappa är inte med oss. Han
missade vår buss.
6 oktober - I karantän någonstans i Stockholm
Idag fick vi wienerkorv, sill och potatis och kräm till efterrätt.
I dag lärde jag mig siffrorna 1-20 på svenska. Inga flera
nyheter.
Tiiu och Mares pappa Max kikare. Foto: Annelie Karlsson/Sjöhistoriska museet (CC-BY 4.0)
Färden över havet
Den 2 oktober anländer familjen till Lidingö i Stockholm. De blir genast emottagna och får basta. Läkaren undersöker dem och tar prover för sjukdomen Tuberkolos. Familjen får Främlingspass.
De baltiska flyktingarna gjorde resan antingen i en liten fiskebåt eller ett större fartyg. Många liv gick förlorade på den farliga resan på grund av kriget. Det förekom bombningar från flygplan, havet var fullt av minor och ubåtar. De små fiskebåtarna var ofta i dåligt skick och höststormarna förvärrade situationen ytterligare. Mare beskriver i sin dagbok hur hon ser några konstiga bollar i vattnet, när hon är äldre förstår hon att det var minor hon såg.
Uppskattningsvis försvann så många som 6–9 % av dem som flydde. De människor som flydde till Sverige var i alla åldrar och kom från alla sociala grupper, även om majoriteten av dem var personer i tidig medelålder och barn. Deras främsta skäl till att fly var rädsla för sovjetisk förföljelse. Många hoppades att situationen skulle bli bättre och att de snart kunde återvända.
Livet i Sverige
Mare skriver i sin dagbok att Stockholm är så ljust hon får ont i ögonen. Hon beskriver hur hon ser choklad och äpplen i mängder i skyltfönster och beskriver noga vilken mat hon äter. Tiiu och Maes familj stannar kvar i Stockholm, men det gällde inte alla flyktingar.
Tiiu i Sverige år 1946 (privat foto), ljudklippen kommer från Mares dagboksantecningar.
Under sommaren 1945 skriver tidningarna att Socialstyrelsen betalar för flyktingarna att återvända hem. Det var inte tvång att åka tillbaka men det var ett svenskt önskemål. Det var mycket få av flyktingarna som valde att återvända till sina hemländer då Sovjetunionen antagligen inte skulle behandla de som flytt speciellt bra. Däremot tvångsutvisades 146 balter som stridit på Tyskland sida i kriget, också känt som baltutlämningen.
De flesta blev kvar i Sverige och skapade nya liv. Trots att de hade riskerat sina liv under flykten till Sverige var det många som klagade över flyktingarna. Vissa menade att de inte kunde vara så farligt att åka tillbaka till sitt land, andra menade att de flesta som kom var nazister och därför skulle skickas tillbaka. I vänsterpressen och bland arbetarklassen var det många som klagade över att balterna tog deras arbeten.
Bakgrunden
Efter den ryska revolutionen förklarade sig både Estland, Lettland och Litauen självständiga år 1918. Under drygt tjugo år var de baltiska staterna självständiga republiker. Ett år senare ockuperades landet av Sovjetunionen.
År 1939 skrev Tyskland och Sovjetunionen under det avtal som senare kommit att kallas Molotov-Ribbentrop-pakten. Detta gjorde att Sovjetunionens blev intresserad, och 1940 tog Sovjetunionen över de baltiska länderna.
Snart var de baltiska nationernas regeringar utbytta och tidigare politiker och andra viktiga personer deporterades eller fängslade. under Stalins styre lät Sovjetunionen de baltiska staterna ingå som Sovjetrepubliker. Efter drygt tjugo år hade Estland, Lettland och Litauen åter förlorat sin självständighet.
1940–1944 var de baltiska staterna växelvis ockuperade av Sovjetunionen och Tyskland och många balter lämnade sitt hemland. Människorna flydda från båda ockupationsmakterna. Flykten ökade 1943 när den Sovjetiska armén åter invaderade Estland, Lettland och Litauen och blev som störst i ”Den stora flykten” sommaren och hösten 1944. Den skedde framför allt över havet till Sverige, men även mot Tyskland. En uppskattning är att det kom omkring 35 000 människor över havet från Baltikum. Mestadels Ester, några tusentals estlandssvenskar och letter och några hundra litauer. Majoriteten av de baltiska flyktingarna kom från estniska kustområden, öar och större städer.