Flykten från BaltikumLektion

Tiiu och Mare

Tiiu, som fyllde sex år hösten 1944, och hennes syster Mare, 9 år, var under krigssommrarna hos sina morföräldrar i Otepää. De hade skickats dit även denna sommar för att komma bort från kriget. Tiius och Mares pappa hade lyckats undvika att skickas till fronten. Någon gång i augusti kom han till Otepää och tog dem med sig till Tallinn, det vet Tiiu för hon har ett födelsedagskort som hon fick av sin kusin i Tallinn under tiden de befann sig där innan flykten.

[...] tågen var alldeles proppfulla, alla försökte komma i väg. Jag minns hur den tyska flaggan halades och så hissades den estniska flaggan på tornet i Tallinn. Den åsynen gav hopp och många människor klev av tåget. Men vi, mor, far, Tiiu och jag stannade kvar och åkte vidare till Haapsalu. Efteråt fick vi reda på att nästa dag vajade den sovjetiska flaggan där.

Så småningom kom en båt som hade plats för dem. Efter en kort färd fick båten motorstopp och de var tvungna att ta sig iland på en liten holme, Hanikatsi laid, där de övernattade i en lada. Dagen efter såg de en motorbåt och som tur var kände Tiius och Mares mamma en av männen på båten. Det var en gammal kurskamrat till henne som nu, på uppdrag av USA, hämtade flyktingar. Familjen fick åka med, mycket tack vare den kikare som Tiius och Mares pappa hade med sig.

Färden över havet

Den 2 oktober anländer familjen till Lidingö i Stockholm. De blir genast emottagna och får basta. Läkaren undersöker dem och tar prover för sjukdomen Tuberkolos. Familjen får Främlingspass.

De baltiska flyktingarna gjorde resan antingen i en liten fiskebåt eller ett större fartyg. Många liv gick förlorade på den farliga resan på grund av kriget. Det förekom bombningar från flygplan, havet var fullt av minor och ubåtar. De små fiskebåtarna var ofta i dåligt skicka och höststormarna förvärrade situationen ytterligare. Mare beskriver i sin dagbok hur hon ser några konstiga bollar i vattnet, när hon är äldre förstår hon att det var minor hon såg.

Uppskattningsvis försvann så många som 6–9 % av dem som flydde. De människor som flydde till Sverige var i alla åldrar och kom från alla sociala grupper, även om majoriteten av dem var personer i tidig medelålder och barn. Deras främsta skäl till att fly var rädsla för sovjetisk förföljelse. Många hoppades att situationen skulle bli bättre och att de snart kunde återvända.

Livet i Sverige

Mare skriver i sin dagbok att Stockholm är så ljust hon får ont i ögonen. Hon beskriver hur hon ser choklad och äpplen i mängder i skyltfönster och beskriver noga vilken mat hon äter. Tiiu och Maes familj stannar kvar i Stockholm, men det gällde inte alla flyktingar.

Under sommaren 1945 skriver tidningarna att Socialstyrelsen betalar för flyktingarna att återvända hem. Det var inte tvång att åka tillbaka men det var ett svenskt önskemål att flyktingarna skulle återvända till sina hemländer. Det var mycket få av flyktingarna som valde att återvända till sina hemländer då Sovjetunionen inte skulle se med blida ögon på de som flytt. Däremot tvångsutvisades 146 balter som stridit på Tyskland sida i kriget, också känt som baltutlämningen.

De flesta blev däremot kvar i Sverige och skapade nya liv. Trots att de hade riskerat sina liv under flykten till Sverige var det många som klagade över flyktingarna. Vissa menade att de inte kunde vara så farligt att åka tillbaka till sitt land, andra menade att de flesta som kom var nazister och därför skulle skickas tillbaka. I vänsterpressen och bland arbetarklassen var det många som klagade över att balterna tog deras arbeten.

Bakgrunden

Efter den ryska revolutionen förklarade sig både Estland, Lettland och Litauen självständiga år 1918. Under drygt tjugo år var de baltiska staterna självständiga republiker. Ett år senare ockuperades landet av Sovjetunionen.

År 1939 skrev Tyskland och Ryssland under det avtal som senare kommit att kallas Molotov-Ribbentrop-pakten. Denna lade Baltikum i Sovjetunionens "intressesfär", och 1940 annekterade Sovjetunionen successivt de baltiska länderna.

Snart var de baltiska nationernas regeringar utbytta och tidigare politiker och etablissemang deporterades eller fängslade. Sovjetunionen inkorporerade under Stalins styre de baltiska staterna som Sovjetrepubliker. Efter dryga tjugo år hade Estland, Lettland och Litauen åter förlorat sin självständighet.

1940–1944 var de baltiska staterna växelvis ockuperade av Sovjetunionen och Tyskland och många balter lämnade sitt hemland. Människorna flydda från båda ockupationsmakterna. Flykten ökade 1943 när röda armén gradvis åter invaderade Estland, Lettland och Litauen för att bli som störst i ”Den stora flykten” sommaren och hösten 1944. Den skedde främst över havet till Sverige, men även mot Tyskland. En uppskattning är att det kom omkring 25 000 människor över havet från Baltikum. Mestadels Ester, några tusentals estlandssvenskar och letter och några hundra litauer. Majoriteten av de baltiska flyktingarna kom från estniska kustområden, öar och större städer.