Från kroppsstraff till isoleringLektion

Straff i avskräckande syfte

När en person hade blivit gripen för ett brott fick den sitta i arresten och vänta på att få sin dom. Man kunde sitta häktad olika lång tid, en del satt några dagar medan andra satt i månader. Flera personer kunde sitta i samma rum och det var ofta trångt. Det gjordes ingen skillnad mellan kvinnor och män. Det gjordes heller ingen skillnad på hur gamla personerna var eller vilken typ av brott de hade begått.

Straffen var ofta mycket hårda: personer kunde bli fastkedjade vid skampålen och piskade med ris eller spö. Man kunde tvingas rida trähästen, en hästliknande träkonstruktion med spetsig rygg som man fick sitta på i flera timmar med tyngder vid fötterna. Man kunde bli dömd till döden genom till exempel hängning eller halshuggning.

Under slutet av 1700-talet började det riktas skarp kritik mot de gamla kropps- och skamstraffen. Upplysningstidens tankar om mänskliga och medborgerliga rättigheter hade fört med sig en mildare syn på straff. Förespråkarna för de nya idéerna menade samtidigt att skamstraffen och de hårda kroppsstraffen inte längre hade den avskräckande effekt som avsågs och därför inte längre bidrog till att göra samhället tryggare. Det behövdes i stället ett nytt straffsystem.

Hur blir en brottsling till?

Åren kring sekelskiftet 1800 lanserades teorier som ville förklara vad som gör att en människa blir kriminell. Den dominerande idén likställde kriminalitet med en sjukdom, något som finns inom människan och som kan smitta till andra människor. De stora gemensamhetsarresterna blev därmed utpekade som smittohärdar som bidrog till att sprida kriminella idéer bland de häktade och få dem att utveckla en kriminell identitet.

För att komma bort från de gamla gemensamhetsarresterna beslutade riksdagen 1840–1841 om den så kallade cellfängelsereformen – ett helt nytt fängelsesystem. Det gamla systemet med kropps- och skamstraff övergavs, och i stället infördes straff i form av isolering i celler. Fångarna skulle på så vis hållas åtskilda från varandra och inte kunna smitta varandra med kriminella tankar. Från och med 1846 började man bygga dessa nya cellfängelser runt om i landet. Totalt byggdes 40 cellfängelser i Sverige.

Lösningen på all kriminalitet?

Fångarna hade rätt till en halvtimmes rast utomhus på rastgården varje dag, men all övrig tid tillbringades inne i cellen. Där inne skulle var och en i tysthet tänka över vad de hade gjort och på så vis omformas till en bättre människa som inte skulle begå fler brott. Till sin hjälp hade fångarna dels Bibeln och psalmboken, dels fick de samtala med en präst som ibland besökte fängelset. Fångarna skulle omvändas med hjälp av kyrkan och den kristna tron.

När det nya cellfängelsesystemet inrättades var tron på dess effektivitet så stark att man var helt övertygad om att all kriminalitet skulle vara helt utrotad inom hundra år. Så blev det ju inte.

En kritik mot isoleringen var att den gjorde det omöjligt för fångarna att faktiskt omvändas och visa på bättring. När man sitter isolerad i en cell finns det varken något eller någon att begå brott mot. Därför blev det omöjligt för fångarna att visa på moralisk bättring och kunna bevisa att de faktiskt inte skulle begå brott mer.

En annan konsekvens av isoleringen var att många av fångarna mådde riktigt dåligt av att sitta isolerade så länge. Flera blev deprimerade eller psykiskt sjuka. Det var en effekt som man inte hade räknat med vid byggandet av cellfängelserna.