Lektion

Åk 4-6

Grevinnans sista resaLektion

Vad kan en begravning berätta för oss?

1600-tal

Stockholm

En stenhäll med ett hugget motiv föreställande en dödskalle med korslagda benknotor.
Del av en gravsten på Kalmar gamla kyrkogård. Foto: Petter Inedahl Skoklosterslott (CC-BY 4.0)
Grevinnan Anna Margareta von Haugwitz hade just fyllt 51 när hon dog. Under slutet av sitt liv levde hon i lyx och det kan vi se i spåren från hennes begravning. Vad kan hennes död och begravning lära oss om 1600-talet?

Anna Margareta von Haugwitz

Anna Margareta dog hemma i sin säng, omgiven av familjen. Hon hade varit sjuk länge och döden kom därför inte som någon överraskning varken för henne själv eller hennes man och barn. Redan tre dagar efter att hon dött fördes liket över till Tyska kyrkan där det blev liggande i sin kista i sju veckor innan själva begravningen.

Man kan tycka att sju veckor är ganska lång tid, men faktum är att hennes begravning var ovanligt snabb för en person av hennes stånd, och både hennes man och flera av hennes barn skulle få vänta många år efter döden innan de till sist begravdes.

Att det tog lång tid berodde oftast på att sådana begravningar kostade mycket pengar och att det därför tog tid att skaffa fram dem men också för att det var mycket som skulle ordnas och för att alla gästerna skulle hinna fram i tid.

En kopparetsning föreställande en lång likprocession, några byggnader och en kyrka.

Ett kopparstick från Karl X Gustavs begravning. Så här kunde en begravning se ut. Foto: Fotograf: Jens Mohr/Livrustkammaren (CC-BY 4.0).

Överflödsförordningarna

När Anna Margareta begravdes fanns det däremot vissa regler. De reglerna kallades för Överflödsförordningar och var regler och lagar om hur man fick bete sig och vad man fick göra beroende på vilken klass och kön som man tillhörde. Exempelvis fick inte vem som helst bära pärlor och diamanter, och vanliga människor fick inte ha fler än sex musiker när de skulle ha fest. Det kom också regler och lagar om hur en begravning fick gå till. Läs lagarna här nedanför och se om Margaretas begravning bröt mot några av dem:

  • När det gäller ringande för de döda ska inte mer än fyra ringningar tillåtas. Den första själaringningen, den andra dagen för begravningen, den tredje när begravningen sker, och den fjärde när liket är jordsatt. Ingen av dessa ringningar bör vara eller förlängas över en halv timme.
  • Så ska också kistorna där liken läggas uti göras icke av annat än trä och koppar. De som görs av trä ska inte vara med något guld eller silver, utan endast kläs med svart tyg eller sammet. Det är tillåtet att sätta den dödas namn och titel vid huvudsidan samt vapensköldar på bägge sidorna, vid fotänden en dödskalle och på locket ett krucifix eller kors.
  • Det är en gammal och lovlig sed att bära de kristnas lik till graven under sjungande av gudliga psalmer. Men det finns åtskilliga missbruk av seden. Alltså finner vi nödvändigt att bestämma att ingen ska använda fler människor än som behövs, inte heller fler präster än vad som finns i staden, ute i landet högst tio till tolv präster.
  • Ryttare och soldater som härtill har varit brukade i processer ska härmed vara förbjudna både på landet och i städerna. Marskalkar eller prestaver ska ej heller vara mer än två.
En äldre skrift med ett vapen med krona och två lejon
Överflödsförordningen berättade om vad människor fick och inte fick göra under exempelvis begravningar, bröllop och dop. Foto: Petter Inedahl, Skokloster slott (CC-BY 4.0).

Kyrkogården

Tur för Anna Margareta att hon fick begravas inne i kyrkan. De flesta begravdes på kyrkogården.

Kistor som skulle grävas ner på kyrkogården var såklart betydligt enklare, ingen skulle ju någonsin titta på dem igen sedan de väl en gång hamnat i jorden där de också snart ruttnade bort. En sådan kista bestod bara av vanliga brädor som spikats ihop. I städerna bodde det många människor och kyrkogårdarna var ofta små. Idag kremerar man oftast liken, eldar upp dem så att de ska få rum i en liten kruka, en urna, men på 1600-talet begravdes så gott som alla döda i kistor, och sådana tar stor plats även om de inte var lika fina som Anna Margaretas.

På kyrkogårdarna blev det därför lätt trångt, speciellt om det var pest, krig eller svält så att många människor dog samtidigt. Ofta försökte man spara plats genom att använda massgravar, men det var inte alltid kistorna kom så långt ner i marken som de borde då. 1630 klagas det i Stockholm över de döda soldater som ligger och luktar på Maria kyrkogård då dödgrävaren staplat tre kistor ovanpå varandra men inte orkat gräva ner dem tillräckligt djupt.

Skoklosters kyrka

Anna Margareta von Haugwitz begravning i Riddarholmsskyrkan var bara tillfällig. De flyttade sedan hennes kista till gravkoret under Skoklosters kyrka. Där ligger hon omgiven av sin man, sina barn, sina svärföräldrar och många fler av familjen. Den som tittar in genom gluggarna kan faktiskt se alla kistorna, både stora och små, men den fina röda sammeten som täckte hennes kista har med tiden bleknat och är nu alldeles gul.

Ett antal vackert dekorerade likkistor.
Kistor i Skoklosters kyrka. Foto: Petter Inedahl Skoklosterslott (CC-BY 4.0)

Diskutera

Vad skulle du vara noga med att ha med på din begravning om du hade levt och dött under 1600-talet?

Skoklosters slotts logotyp

Publicerad:

Uppdaterad:

Innehållet är producerat av: Skoklosters slott

För lärare

I den här lektionen får eleverna lära sig mer om död och begravning under 1600-talet, vad var viktigt och hur gick en begravning egentligen till och hur kan vi vet något om det?