Jorden runt år 1852Lektioner

Planering av resan

Den 30 september 1851 lämnade det svenska segelfartyget Eugenie hamnen i Karlskrona med en besättning på 344 personer. Framför sig hade de Sveriges första officiella världsomsegling som kom att ta nästan 2 år. Syftet med resan var främst att skapa handelskontakter runt om i världen.

På väg ut på världsomseglingen besöktes framför allt Portsmouth i England innan man lämnade Europa. I Portsmouth lastade man ombord mat, dryck och hämtade även en del vetenskapliga instrument. Resan över Atlanten tog en månad innan Rio de Janeiro kunde nås.

Casimir Petre

En av besättningsmännen på världsomseglingen var Casimir Petre, som var född år 1831 vid Hammarby bruk i Gästrikland. Fadern Thore Petre ägde flera järnbruk i Gästrikland, det största var Hofors bruk. Som vuxen tog Casimir och hans bror Hjalmar över de olika bruken. Medan fadern Thore var i livet hade Casimir studerat språk, historia och geografi samt börjat sjöofficersutbildningen vid flottan i Karlskrona. Som 20-åring fick Casimir möjlighet att åka med skeppet Eugenies på svenska flottans första segling jorden runt.

I en liten bok, ”Den oumbärliga almanackan för skottåret 1852”, har Casimir med prydlig pytteliten handstil fört dagboksanteckningar under sin resa. Den lilla dagboken som färdats över världshaven finns bevarad hos Arkiv Gävleborg i det stora arkivet från Hofors bruk. Vi vet så mycket om den här världsomseglingen, för det finns nästan 250 hyllmeter dokument sparade. Det är ungefär lika mycket som 50 bokhyllor.

Resan pågår

Resrutten var bestämd innan skeppet lämnat Karlskrona. Men under resans gång så väljer kaptenen på skeppet att för att ta vägen genom Magellans sund istället för att runda Sydamerika, trots att det ansågs säkrare att segla runt sydspetsen Kap Horn. Eftersom få överhuvudtaget hade besökt sundet såg kaptenen stora möjligheter för vetenskapsmännen på skeppet att göra undersökningar och samla in växt- och djurarter. Dessutom skulle en lyckad seglats genom Magellans sund ge Sverige ära och stolthet. Resan blev svår men de klarade det, när de återvänt skulle just resan genom sundet bli omskrivet.

Tahiti

Under mitten av 1800-talet gick Tahiti från att vara ett självständigt kungarike till att bli ett franskt protektorat. Det skedde efter ett blodigt krig mellan 1843 och 1846-1847. Drottning Pōmare IV lyckades behålla makten och styrde fram till 1877 under franskt inflytande.

Nedanför kan du läsa tre texter från personer som var med på resan.

• Casimir Petre, som skrev dagbok under resan 1852.
• Nils Johan Andersson, naturforskare på expeditionen, som skrev brev hem under resan.
• Richard Melander, som 1889 skrev en bok om Eugenies världsomsegling, flera decennier efter att resan ägt rum.

Casimir:

September 16. Officerarna varit i land och uppvaktat drottning Pomari. Molander och jag varit i land på permission. Gudomligt vackert. Fullt med kokospalmer, bananas och orangeträd och det utmärkt vackra och skuggrika brödfruktträdet. Gjorde visiter i åtskilliga kanakhyddor. Folket vackert, gästfritt och vänligt, bjuda en alltid att äta utav deras anrättningar, för det mesta bestående av kokt brödfrukt med ett slags fisksås, ävensom kokt bananas. Kokosnötter tog de omogna och begagnade endast mjölken. Sina överherrar fransmännen tyckte de ej särdeles mycket om.

Andersson:

Vid det företräde drottning Pomaré lemnade vår chef och hans följe hade jag, då stadd på excursion, ej tillfälle att vara närvarande. Men denna högtidlighet lärer försiggått utan några synnerliga ceremonier. Sittande på en soffa i ett medelmåttigt möbleradt rum, omgifven af sin man, en rätt ståtlig kanak af ett behagligt yttre, och sina fyra söner, klädde i blå vapenrockar, var hennes majestät iförd en kanakklädning, sådan hennes feminina undersåter allmänt nyttja, och presenterade för öfrigt detta bekymmerslösa, ointresserade yttre, som synes böra uttrycka kungavärdigheten, åtminstone härute.

Vår aimable chef hade den artigheten att, då hennes majestät förklarade sig vara en passionerad musikälskarinna, ett par qvällar å rad låta fregattens musikkår spela utanför hennes quasi-palats. Hon visade sig såsom en annan menniska, och bland sina trogna undersåter äfven sjelf taga sig en hurtig, konstlös sväng. [...] den franska guvernören öfvertagit på sina starkare skuldror — eller öfverlycklig af sin upphöjda samhällsställning — hvilken samme fransman nu i så lång tid berättat haft all möda ospard att för henne göra så föga angenäm som möjligt. Vanligen vistas ej Pomaré i Papieti, utan på ett ställe några mil derifrån, men nu qvarhölls hon der, troligen mot sin vilja, af en egen affär med fransmännen.

Richard:

Folkets passion för musik och dans förmådde chefen att låta musikkåren om aftnarna blåsa utanför drottningens bostad. Du skulle sett Tahitierna då. Hela skönheten af deras hjertliga, lifliga skaplynne framtrollades vid de första tonerna. De läto höra sina klingande röster, de sjöngo med musiken, höllo melodi och takt med en säkerhet, som förde dem jättesteg framom vildens vanliga ståndpunkt, deras anleten strålade af förtjusning och de i allmänhet smidiga och ofta fulländadt välväxta kropparna rörde sig efter musikens rytm i egendomliga, stundom ytterst behagfulla rörelser. I sådana stunder var folket lyckligt. Och lycklig syntes då äfven deras drottning, som aldrig försummade att från sin anspråkslösa veranda betrakta dem Men så kunde allt med ens förvandlas. Dansen stelnade plötsligt, sången tystnade och de strålande blickarna blefvo mörka och kanske hotfulla. Drottningen hade försvunnit inom sina väggar och syntes icke vidare. Det berodde allt på att några fransmän kommit promenerande för att åse folknöjet.