Kapten Nilssons sjömanskistaLektion

Landets rikedomar

Ett arbete i utlandet kunde för en ung man vara en möjlighet att göra karriär. Var du europé innebar en tjänst i Afrika att du nästan alltid tillhörde samhällets överskikt, åtminstone formellt. Kongos främsta råvarutillgångar var elfenben och naturgummi. Naturgummi användes i slutet av 1800-talet för att tillverka däck till exempelvis bilar och cyklar. Gummit fraktades på små ångbåtar längs floderna ut till kusten.

Sjömän i Sverige hade svårt att få arbete under den här tiden. Därför sökte många arbete utomlands. Uppskattningsvis 1 500 skandinaver arbetade i Kongo-Kinshasa mellan 1885–1908. Ungefär 340 av dem var svenska sjömän.

Även om Kongo-Kinshasa numer är en fri nation pågår en intensiv handel och konflikter kring landets råvaror. Nu handlar det om det metalliska grundämnet Tantal som används i mobiltelefoner och finns i marken i Kongo.

Kung Leopold tog främst hjälp av belgare och belgiska handelsbolag för att ta råvarorna till Europa. Ordningen i landet skulle upprätthållas av Force Publique, en gendarmstyrka med vita officerare och svarta soldater. För att sprida skräck och lydnad använde handelsagenterna även lokalbefolkning från Zappo Zap. De hade tidigare hade hjälpt araberna att samla slavar. Det ryktades att Zappo Zap var kannibaler, alltså att de åt människor. Därför var många rädda för dem.

Kongostaten fanns fram till 1908 och då hade över 10 miljoner människor mist livet på grund av slavarbete, terrorvälde och sjukdomar. 1908 övergick Kongostaten till att bli en koloni som styrdes av belgiska staten. 1960 blev Kongo en självständig republik. Landet bytte senare namn till Zaire, idag heter landet Demokratiska republiken Kongo eller Kongo-Kinshasa. Det första demokratiska valet hölls 2006. Konflikterna med Belgien och andra länder om naturresurser har fortsatt in i vår tid.

"Alla flodbåtar går endast på ved. Hennes motorer var i aktern. Motorerna och drivaxeln till skovelhjulen var inte täckta. Det ger Deliverance utseendet av en stor automobil utan kaross. Man undrade ideligen vad som hade hänt med förgasaren och, om det regnade, vad som skulle hända med motorerna.

Uppstöttat av järnstolpar fanns ett överdäck, på vilket kaptenens låd-liknande kajuta befann sig med styrratten alldeles framför. Telegrafen som signalerade till den öppna motorn nedanför och ett litet matbord, litet som ett schackbräde, fyllde ”bryggan” fullständigt.

Vi var fyra vita män. På nedre däck hade vi tjugo ”ved-pojkar”, vars uppgift bestod i att hugga ved till brännugnen, samt ungefär trettio svarta passagerare. De var främst soldater som hade fullgjort sin tjänstgöring för staten, tillsammans med deras fruar och barn. De trängdes uppe på luckorna på en plats ungefär femton gånger femton fot mellan vår kajutadörr och brännugnen.

Även om vi reste med båt, tillbringade vi lika mycket tid på land som på vatten. Eftersom Deliverance drevs med ved och, likt en invaderande armé, ”levde av landet” stannade hon ideligen för att fylla på förråden.

Staten hade etablerat stationer för ved längs stränderna för att mata sina ångare, och i teorin skulle det vara förråd nog för att föra en ångare till nästa station på varje plats. Men vår erfarenhet var att antingen en annan ångare just hade tagit all ved eller att pojkarna hade bestämt sig för att inte arbeta mer och därför gömt sig i skogen.

Det tog tjugo pojkar ungefär fyra timmar att hugga veden och Deliverance samma tid att bränna upp det. Det var verkligen en hand-till-mun-tillvaro."

För varje kilo gummi som kommer fram utöver kvoten får kungens handelsagent, som tar emot och samlar gummit för att skicka det nedåt floden, en bonus. Eller så blir han betald ”efter resultat”. En annan bonus får han baserat på priset han får på gummit. Med ett ord: ju mer gummi en agent samlar, desto mer tjänar han personligen. Och om han får fram det ”billigt” eller för ingenting – det vill säga genom att ta gisslan, fångar, med en piska av flodhästshud eller tortyr – så mycket bättre för hans lycka, så mycket rikare blir Leopold.

Ett resultat av detta system är att infödingarna som dömts till slaveri i gummiskogarna samlat in till ett värde av femtiofem miljoner dollar på sju år. Men det verkliga resultatet är utplånande av hela byar, hundratusentals infödingars flykt från sina hem i Kongo och – för dem som stannade – misär, död, den mest brutala tortyr och förnedring. Obeskrivlig, otänkbar.

Till exempel: Statens åsikt var att de soldater som använde patroner för att skjuta vilt till mat slösade på statens egendom. För att visa sina officerare att de inte slösaktigt sköt av en kula på en antilop eller vildsvin, tog soldaterna med sig en människohand – man, kvinna eller barn – för varje tomhylsa. Dessa händer, torkade av solen, kunde ses vid stationerna längs med floden.

Den som ska lastas för dessa övergrepp, för varje enskilt övergrepp, är Leopold. Hade han skakat på huvudet, skulle de ha upphört. När upprördheten i Europa blev för het för honom satte han upp handen och allt avstannade. Åtminstone längs med vattenvägarna.

Han kunde ha stoppat det åratal tidigare. Men det var sju goda år, när miljoner ton röda gummikulor dumpades på kajen i Antwerpen, små, grovt rullade röda bollar, som droppar av koagulerat blod, som hade kostat sin vikt i blod, som skulle ge Leopold sin vikt i guld.