Krig mot Norge?Lektion

Dödsbrickor

Hösten 1905 var det nära att det blev krig mellan Sverige och Norge. Båda länderna förberedde sig och i Sveriges fick soldaterna tillverka egna dödsbrickor. De skrev sitt namn och var de bodde på en liten träbit som de sedan sydde in i fodret på sin uniform. Om någon av soldaterna sedan skulle dö i kriget, kunde man enkelt se vem det var genom att titta på dödsbrickan.

Kommer kriget?

Sverige och Norge hade varit i union sedan 1814. Den svensk-norska unionen bestod av två självständiga riken. Det betyder att båda länderna hade egna lagar, egen regering och en egen armé. Men det var Sverige som ensamt bestämde över den gemensamma utrikespolitiken, och Sveriges kung var även kung över Norge. Norrmännen hade blivit tvingade in i unionen. De var egentligen inte alls intresserade av att höra till Sverige. De ville få bli en egen självständig nation.

1905 - Nu hade Norge fått nog

I slutet av 1800-talet hade Sverige och Norge utvecklats åt olika håll och kommit allt längre från varandra. Norrmännen var missnöjda med unionen och ville ha mer att säga till om. Strävan efter norsk självständighet blev allt starkare. Den 7 juni 1905 sade norrmännen upp unionen – helt emot den svenska kungens och den svenska regeringens vilja.

Efter att Norge förklarade sig självständigt följde en tid av osäkerhet. Svenskarna hade blivit överraskade av norrmännens sätt att säga upp unionen. Man hade inte förväntat sig det och såg det som förödmjukande mot Sverige och kränkande för kungen. Många i Sverige var upprörda och det fanns de som tyckte att den norska revolten borde slås ner med vapenmakt, att ett krig skulle startas. Under sommaren 1905 började militär från båda länderna att skicka soldater till gränsen.

Länsstyrelsen i Värmland utfärdade en order, att alla som hade bohag och lösöre av mer värdefullt slag skulle göra sig klara för avflyttning inom 24 timmar efter vidare order. Meddelandet slogs givetvis ned som en bomb och kvinnorna på gården började gråtande plocka ner sina käraste saker i koffertar och packlådor".

De som bodde vid gränsen uppmanades att vara beredda att dra inåt landet om krig skulle bryta ut. Alla var rädda att de kanske skulle tvingas att kriga mot grannen, vännen, arbetskamraten eller släktingen. Men trots att det såg kritiskt ut rådde ett lugn. De flesta trodde på fred.

Vapenskrammel och hårda förhandlingar

Skulle grannländerna hitta ett sätt att komma överens på fredlig väg? För att försöka hitta en lösning träffades statsministrarna och deras medhjälpare i Karlstad i slutet av augusti. Förhandlingarna blev hårda och långdragna. Den fråga man hade mest svårt att enas kring var Norges gränsfästningar. Sverige krävde att norrmännen skulle riva de fästningar som fanns längs gränsen, men Norge vägrade. Efter en vecka hade förhandlingarna kört fast och ministrarna åkte hem till sina huvudstäder för att samråda med övriga regeringsmedlemmar. Avbrottet skapade stor spänning. Skulle det bli krig nu?

Fredlig lösning till sist!

Efter några dagars uppehåll återupptogs förhandlingarna i Karlstad. Till slut hittade man fram till en lösning och den 23 september kunde ett avtal undertecknas. Norge erkändes självständigt och man skrev ner vad man kommit överens om i olika frågor. Längs gränsen skapades en neutral zon där inga vapen eller fästningar fick finnas.

Efter unionsupplösningen var nationalismen stark och fosterländska känslor flödade både i Sverige och Norge. Trots lättnaden över en fredlig lösning tyckte många svenskar att landet hade förolämpats av norrmännen. I Norge var man stolta och nöjda med att äntligen vara fria från Sverige. Fast störst var nog ändå glädjen över att få fortsätta vara goda grannar. Arbetsvandringar, handel, giftermål och kontakter över gränsen fortsatte - som de alltid gjort.