Maja och Annas
förbjudna kärlekLektion

Jag kunde knappt tro det – att någon hålla mig kär – jag som är så stor och ful och bråkig och otreflig – och till hon som i alla afseenden stod så högt öfver mej – som sett och känt så många och trots allt brydde sig om att kalla mig sin vän, att krypa in i min famn som en liten fågel – att säga att hon ”hade det så godt hos mej” att hon tyckte jag var stor och stark och rar.

Hon har setat (suttit) i knä då hon varit trött och tyckt att min arm låg så skönt kring hennes lif, hon har legat på rygg i sin säng och sjungit för mig då jag var sorgsen, sjungit ”Kan det tröste” med sin underbart mjuka själfulla röst som vibrerar af känsla och fyller ens varelse med musikaliskt välljud, sett på mig under halfslutna ögonlock med sina djupa mörka ögon, när jag såg i dem var det som att dricka vatten ur en klar källa.

Hon har setat (suttit) vid min sida och vi ha talat om allt på jorden och i himmelen och jag har aldrig varit rädd att säga min dumma åsigter rent ut och hon har aldrig skrattat åt dem och jag har blottat för henne alla mina medvetet svaga sidor och hon har sagt mig sin mening om dem på sitt härliga aldrig sårande sätt och jag har tyckt att ingen varelse på jorden stått min själ så nära som hon.

..åtminstone kommer jag aldrig att för någon annan känna detsamma som för henne. Jag var lycklig, lifvet var ljust, fullt och glatt. Jag tyckte mig ha funnit en skatt hvars motstycke icke stod att finna – ett skimrande guld fullt af godhet och känslighet. Att få smaka på den besvarade vänskapens lycka – det är ändå något och det har jag fått njuta – att känna ett fullt förtroende så att man i sin själs skrymslen icke fann en fläck dit man ej skulle kunna låta sin vän se – det inger en känsla af styrka – af att man ej är skapad att vandra ensam genom världen utan två och två, stödjande, rådande, hjälpande, tröstande hvarandra. Hvad skulle det bli för konst för mig att lefva då jag vid min sida fingo ha henne som var så mycket klokare än jag – så mycket godare, så mycket mer erfaren af allt och alla. Åh, lifvet skulle bli en njutning – en lek, en lycka.

Egoistiskt ger jag vika för mina böjelser, och gör endast det jag anser vara saligt, sådan är jag. Föraktlig och äcklig i mina egna ögon, vämjelig i min omgivnings. Varje period i mitt har hittills slutat med denna upptäckt. Jag kväljs vid tanken på mig själv och beundrar flickorna som stått ut med mig, hur skulle jag ej ha plågat dem. Som en pisksnärt har detta träffat mig. Så insnärjd är jag i synden att jag knappast märker den.

Sedan vi skildes har jag haft 5 fasansfulla vaknätter (…) min själ piskas med järngissel. Dina ord sedan i påskas träffa mig om och om igen som ljungeldar. Jag förstår att jag slitit sönder den vackraste gåfva Gud gaf mig (…) Att jag skulle göra dig så illa. Det är det värsta lidandet. Jag kan ej hoppas på att du skall bry dig om eller förstå hur jag lider, men hvad jag hoppas att du förstår är att jag är sjuk till kropp, själ och känslolif.