Lektion
Åk 7-9
Nya SverigeLektion
1600-tal
Delaware, Nordamerika
Från en annan del av Sverige
Rustkammaren på Skoklosters slott är en nästan helt bevarad 1600-talsmiljö. Det är tre rum där greve Carl Gustaf Wrangel samlade vapen, rustningar och udda föremål. I taket till höger kan du till exempel se en blåsfisk. Längs med takbjälken hänger pilkoger från Polen. På bordet står en modell av slottet. Överallt hänger vapen.
Men, vad finns i kistan där till höger? Undersök själv genom att klicka på siffrorna.
Fantasihuvud tillverkat av vargkäkar klädda med skinn. Utanpå sitter tunna snören med inflätat, rödfärgat hår från hjort eller bisonoxe. Vid nacken sitter två flätade snören av rött hår. De går att knyta ihop, förmodligen för att kunna hänga huvudet runt halsen.
Foto: Helena Bonnevier, Skoklosters slott/SHM (CC BY).
Det här är ett slags hatt eller mössa. Den är gjord av skinn och har en lång svans bak och två små svansar på sidorna. Rödfärgat hår av hjort eller bisonoxe är inflätat i snören som är fastsydda på mössan. Från början var hela mössan täckt av hår, men nu är den bakre svansen ganska sliten.
Foto: Madeleine Söder, Skoklosters slott/SHM (CC BY).
Två bärbindlar, alltså band som är till för att bära saker, troligen genom att lägga bandet runt pannan och hänga det man vill bära på ryggen. Banden är flätade av hampa. Utsidan är dekorerad med piggsvinstaggar eller kanske vingpennor från fåglar.
Foto: Madeleine Söder, Skoklosters slott/SHM (CC BY).
Det här är ett pilkoger, alltså ett fodral för pilar som man skjuter med pilbåge. Troligen kommer det från Susquehannockerna, som är ett irokesiskt folk i östra Nordamerika. Huvudet består av ett vargkranium. Det är klätt med rödfärgat hjorthår och har ögon av vita snäckskal.
Foto: Madeleine Söder, Skoklosters slott/SHM (CC BY).
Två jaktklubbor av brunt trä. Den korta klubban har dekor av koppartråd. Den långa klubban har ett snidat människoansikte med en ödla i nacken. Skaftets ände är formad som en människofot.
Längd: 40 och 69 cm.
Foto: Madeleine Söder, Skoklosters slott/SHM (CC BY).
Nya Sverige
Föremålen omnämns i slottets inventarielista från 1710. De är de äldsta bevarade föremålen i hela världen från en ursprungskultur i Nordamerika. Vi vet inte riktigt hur föremålen kom till Sverige. Men vi vet att de kom från Nya Sverige i Nordamerika. Det var en koloni som styrdes av svenskar kring 1600-talets mitt.
En resa till Nya Sverige
Hur kunde man ta sig till och från Nordamerika på 1600-talet? Vad innebar det? För den som inte var rädd för döden, kunde resan vara en spännande möjlighet att vara med om något annorlunda.
Den sista resan som gjordes till Nya Sverige innan holländarna ockuperade området blev nedtecknad av ingenjören Per Lindeström. Åk med på hans resa genom att följa linjen. Du kan zooma in och ut för att undersöka resans sträckning. Klicka på platserna för att få veta vad Lindeström skrev.
Stockholm
I september 1653 blev herr Johan Bockshorn beordrad av Hennes Kungliga Majestät drottning Kristina att med skeppet Örn resa till Nya Sverige med folk, gods och ammunition för att hjälpa herr guvernören Johan Printz. I oktober lyfte vi ankare, hissade seglen och begav oss i Jesu namn från Stockholm på vår föresatte resa till Nya Sverige, men först till Göteborg.
Göteborg
Den andra januari 1654 mönstrades soldater och passagerare på utanför Göteborg vid Stigberg. Drottningens allvarliga befallning var att det inte fick finnas några ogärningsmän, missdådare eller andra som har gjort något ont på resan så att inte Gud den allra högste skulle låta sin hämnd och vrede gå ut över skeppet. Under flygande fanor avlade allt folk på skeppet Örn en trohetsed en 27 januari. De lovade Hennes Kungliga Majestät vår allernådigste Drottning, vårt käre fädernesland samt det höglovlige Kungliga Söder-Kompaniet trohet och lovade att bete sig som trogna undersåtar och tjänare. Den 2 februari lyfte vi ankare, hissade seglen, sköt salut och begav oss iväg i Herrans Jesu namn.
Calais
Den 16 februari före solens uppgång kom vi till staden Calais i Frankrike. Då blev vår skeppskapten förvirrad. Han visste inte vart vi hade varit på väg, eftersom vi inte hade kunnat lokalisera oss på fjorton dagar på grund av det mörka vädret. ”Om detta är Calais i Frankrike”, sade han, ”så har Örn fått vingar och skjutit sig fram som en örn.”
Dover
Då vi närmade oss engelska sidan mitt för staden Dover, blev vi varse tre stora engelska örlogsskepp. De satte efter oss för full vind och avlossade sina kanoner för att få oss att stanna. Vi lydde inte, vilket gjorde dem irriterade. Först sköt de ett löst skott, sedan följde några riktiga som gjorde att det flög rep och bitar av masterna från vår skepp. De hissade blodsflaggan, visade alla sina kanoner och gjorde sig redo för slag. Vi hade svårt att övertyga dem om att vi var svenskar på en fredlig resa, i synnerhet som vår kapten var holländare. Efter att ha stannat i Dover ett tag fick vi segla vidare.
Gran Canaria
Den 20 mars kom vi fram till Kanarieöarna där det bor spanjorer. När kaptenen omsider bjöd farväl frågade han om vi fick ta med proviant. ”Ja, visst”, svarade guvernören, ”hjärtans gärna, allt vad här finns: pomeranser, lemoner, apelsiner, potatis, Kanariesocker, sirap, Kanarievin, tobak och allt vad er behagar.” Den 26 mars vindade vi upp ankar, hissade segel, sköt salut och bjöd Gran Canaria god natt.
Sjöjungfrur
Om sjökornas och Sirenernas ljuvliga stämma, som mången människa blir bedragna av, vill jag här något berätta. Dessa hörs i passagevindarna mer än på andra orter i Atlanten, i synnerhet i storm. Det är oftast vackert och stilla väder i passagerna men ibland kommer storm och oväder. Då flyter havsfrun ovanpå vattnet med tio eller tolv famnar långt, guldglittrande hår som släpar efter henne. När hon sitter på vattnet syns hon till midjan, mycket vacker och vit, med en spegel i handen. Samtidigt som man ser henne kommer Sirenerna fram och spelar på olika instrument. Det låter som himmelriket och lockar en. Några av våra sjuka, i synnerhet dem som led av sjösjuka, hoppade i havet vid det ljuvliga spelandet. De som hoppade i havet på dagen kunde vi rädda, men dem som hoppade ut genom kanonportarna på natten kunde ingen hjälpa.
Sjukdomar
Uppå vårt skepp insjuknade många med smittsamma sjukdomar. Feber, frossa, rödsot. Och kvinnor som födde barn. Det var klagan och jämmer så att även en människa med ett hjärta av sten skulle ha blivit ängslig. Varje morgon var det flera lik. Efter Gudstjänsten syddes de in i lakan med vikter kring fötterna och så lades de på ett bräde. Prästen läste och kastade tre skovlar aska ovanpå. Sedan sänktes de i havet.
Pirater
När det var som värst kom tre turkiska skepp som ville attackera oss. Ordspråket ”ingen olycka kommer ensam” är passande. Även om de var långt borta tog det bara två timmar för dem att komma närmre. Det var så eländigt hos oss att vi visste att vi inte kunde bjuda motstånd. Allt för många var sjuka och kunde inte stå upp. Lyckligtvis var de största kanonerna brukbara. Vi bar därför upp de sjuka på däck och ställde allt folk tätt ihop, så att de friska höll upp de sjuka. Och så gav vi dem musköt, hillebarder och klubbor som de kunde stödja sig mot. När alla var uppställda gav vi dem brännvin för att stärka sig. Då turken kom lossade vi genast en salva med vår största kanon och väntade på vad de skulle göra. De saktade in, men sköt inte tillbaka. Vi avlossade ännu en salva. När de såg hur många vi var på däck vände de skeppet. Vi avlossade två skott till och fortsatte sedan på vår resa. Vad hade vi kunnat göra om turken hade känt till vår svaghet? Gud ledde oss i striden och slog turken med blindhet.
S:t Christopher
Den 16 april kom vi till engelska hamnen S:t Christopher där vi kastade ankar. Engelsmännen blockerade oss till dess de fick veta att vi var svenskar. Det är en fruktbar ö. Där växer pomeranser, citroner, lemoner, apelsiner, potatis, socker, tobak, muskot-nötter, valnötter, kastanjer, vindruvor, peppar, ingefära och oräknelig myckenhet av allehanda slags dyra och sällsynta frukter. Uppå marken allt över låg frukt som fallit ner från träden. Pomeranser och lemoner kastade vi som snöbollar. När jag såg pepparn som växte där kom jag ihåg talesättet ”Jag önskar att du vore så långt bort som där pepparn växer”. Så tänkte jag för mig själv: nu är jag där.
Elände
Det var eländigt på överfarten. Folk låg tätt ihop och det var så varmt att man kunde steka en sill i solvärmen. Dessutom hade många inget ombyte vilket fick lössen att trivas. Vi fick mycket grov och rutten mat, som helt rutten fisk och skämt vatten. Det stank som as och det växte alger i vattnet. För att hindra smitta fick alla brännvin till frukost.
Orkan
Den första maj befann vi oss utanför Virginiens kust. Då blev det ett gruvligt blixtrande, åskedunder och blåsande. Sjöfolket sa att det var orkanen. Alla våra segel var i topp, eftersom ovädret överraskade oss. Vinden hotade att välta omkull skeppet. En krängning kastade flera sjömän överbord och det var nära att vi skulle sjunka. Det fanns inget annat att göra än att hugga av masterna. Hellre det än att mista livet. Jag högg på stormasten. Så snart masterna var i vattnet vände sig skeppet rätt igen. När vinden hade mojnat gjorde vi små master och kunde segla in mot Virginien. Sent om aftonen kunde vi, Gud ske lov, kasta ankar. Vi blev kvar några dagar för att bygga nya master.
Älvsborgs skans
Den 18 maj kom vi till viken vid Nya Sverige och kastade ankar. Den 19 maj låg vi stilla för vädrets skull. Den 20 maj lyfte vi ankar, hissade segel och begav fram uti reviret och om aftonen kom inför Älvsborgs skans. Skansen var helt övergiven och förfallen. Det stora antalet myggor hade spridit sjukdomar och sugit blodet av folk. Platsen kallades därför "Myggeborg".
Fort Christina
Den 22 maj lyfte vi ankar från Älvsborgs skans, hissade segel, sköt salut och seglade till fort Christina, där vi kastade ankar och hälsade med salut. Och då var, Gud i ära, vår resa lyckligen fulländad och avklarad. Av de ursprungliga 350 människorna ombord återstod ungefär 250, flertalet mycket sjuka.
Fundera
- Hur kunde resan till och från Nya Sverige vara värd alla faror och umbäranden?
- Är vargkäften en del av svensk eller nordamerikansk historia?
