Lektion
Åk 7-9
Rädde sig, den som kan!Lektion
1660
Utanför Landsort
Inväntad av Döden
Nionde delen av Theatrum Europeum, journalen som berättade om alla nyheter under 1600-talet, valde att inleda sin berättelse med viss dramatik:
”Herr greven Schlippenbach avseglade den 15 november mot Dalarö där han inväntades av kronans skepp, eller snarare av Döden. Skeppets namn var Resande Man…”
Den svenske greven och ambassadören Christoph Carl von Schlippenbach hade fått i uppdrag att övertyga Polen att förena sig med Sverige mot Ryssland, som var ett hot mot båda länderna. Med sig på skeppet Resande Man hade greven tretton diplomater, kistor med pengar och en mängd dyrbara gåvor som skulle hjälpa honom med det politiska uppdraget. Allt försvann i djupet. Men Schlippenbachs sekreterare överlevde: Andreas Bjugg.
Katastrofen i ord och bild
Som överlevare och skrivkunnig fick Andreas Bjugg i uppgift att skriva en rapport till myndigheterna för att berätta vad som hänt.
Andreas Bjugg lät även måla en tavla som föreställer katastrofen. Tavlan visar först, till höger, hur fartyget slår i klippan, sedan hur Bjugg med flera tar sig ner i skeppsbåten. I mitten av tavlan börjar skeppet sjunka och längst till vänster syns hur endast masterna sticker upp.
Lyssna till Andreas Bjuggs berättelse. Gör gärna anteckningar medan du lyssnar och fundera kring dessa frågor:
- Vad kan texten säga oss om inställningen till människoliv på 1600-talet?
- Är Andreas Bjugg objektiv i sin beskrivning av olyckan?
- Är det någon som pekas ut som ansvarig/ej ansvarig?
- Vem tycker du var ansvarig?
Sätt dig sedan med några andra och berätta hur du har tänkt.
Stormen tilltar
Vid Landsort längst söderut i Stockholms skärgård blåste det upp till storm. Det blev mörkt tidigt eftersom det var november. Fartyget kastade ankare för att vänta in bättre väder. Men oväder med blåst kyla och snöyra fortsatte och ökade ytterligare under natten.
När det dagades på fredagen såg vi att vi hade fallit ur den rätta kursen och befann oss bland skär och andra uppstickande klippor utan ringaste skydd mot hela havets vågsvall.
Därför trodde vi under den gångna natten att vi skulle sjunka och gå till botten. Speciellt då vi icke visste var vi befann oss. Vi upptäckte nu i vilken fara vi hade råkat.
Faran skulle inte ha varit så stor om man hade lyft ankaret och seglat därifrån, som jag föreslog. Hade man kapat ankartåget och snabbt satt segel hade saken snart varit avhjälpt.
Flera orsaker
Styrmannen, som kunde hitta förbi farliga skär och grund på vägen, hade blivit sjuk. Men skeppskapten Hans Månsson hade en kvinna med sig som han tagit som krigsbyte från en dansk kapare, som i sin tur hade tagit henne från en man från Stralsund, och bott ihop med henne en tid.
Kapten hade begärt prästerlig välsignelse att få gifta sig, vilket icke hade beviljats i Stockholm då det påstods att kapten hade både fru och barn i Holland. Greven lovade honom ett kostnadsfritt bröllop om han gjorde allt för en snabb segling till Danzig. På grund härav undvek kapten allt som kunde ta oss tillbaka till Stockholm.
Detta, och andra omständigheter, som var och en för sig inte var farliga, som att vi inte hade mer än två ankare på senhösten och att vi avseglat utan styrman, bidrog till att denna olycka helt enkelt måste hända.
Greven lämnar skeppet
Skeppets ryckande fortsatte till kl. 10. Besättningen var mycket rädd och förvirrad. Vinden tilltog och slutligen bröts det ena ankaret sönder. Det andra kunde ej heller hålla länge utan skeppet släpade det med sig. Kaptenen kom springande, ytterst förfärad, och ropade till greven som låg sjösjuk i sin koj.
Kaptenen föreslog att man skulle överge skeppet och försöka rädda livet på människorna. Men inget beslut fattades, utan allt fick bero medan stormen ökade och skeppet drev mer och mer genom vindens och vågornas våld mot klipporna.
När greven till slut lämnade skeppet sade han till mig ”rädde sig, den som kan” som om han tänkte att jag skulle vara med i jollen. Men jag ansåg det alldeles för farligt så jag följde ej med utan lämnade greven och stannade ombord.
Herr greven drev omedelbart från skeppet med den lilla jollen och överlämnades åt vågorna eftersom de hade glömt att ta med åror. Skeppet stod på ett skär mycket nära en stor klippa kallad Gumman och högg ideligen med bogen.
Under tiden kantrade den lilla båten och alla som var i den omkom inför våra ögon. Endast herr greven samt kvinnan, som höll sig fast vid greven, spolades upp på den stora klippan.
Greven skakade av sig kvinnan och försökte hålla sig kvar. En våg drog tag i honom sedan spolades han ännu en gång upp på klippan. Vågorna drog honom återigen ner från klippan tillbaka i havet.
När kaptenen såg vad som hänt hans älskade kvinna och greven, och förstod att det hade skett genom hans egen oförsiktighet, drog han ner hatten över ögonen och kastade sig i havet. Han omkom omedelbart framför mina ögon.
Ett nytt försök
Och så inträffade det otroliga att trots att skeppet var så långt ifrån den stora klippan och svävade som om det tänkte gå till botten så hade herr greven hållit sig fast i repen / som hängde föröver i vattnet. Då och då försökte han att andas och försökte ropa att man skulle försöka få honom ombord igen.
Vi på skeppet kunde ej ta hänsyn till det. Skeppet var fullt med vatten och verkade som att det skulle sjunka. Vi fick minsta roddbåten, espingen, i vattnet och då hoppade tjugofyra man i båten. Några var betänksamma när de såg hur många som hade hoppat i espingen och hur stormigt havet var så de stannade kvar på skeppet.
När vi ville komma loss från skeppet gick det inte. Trots flitiga försök. Espingen hängde fortfarande i ett rep. Båtsmannen var tvungen att återvända till skeppet för att hämta en yxa inte utan stor risk och under tiden slog espingen hårt mot det sjunkande skeppet.
Repet blev äntligen kapat och vi kunde komma loss i sjön. Skeppet var fortfarande under segel trots att det rullade som om det skulle sjunka vilken minut som helst. Vi i båten var mycket rädda eftersom den var överlastad. Espingen var ej avsedd för tjugofyra personer. Högst femton.
Till vår stora förvåning upptäckte vi att vi hade gjort samma fel som herr greven, nämligen, att ej ta med åror. Vi hade visserligen två stycken men den ena bröts sönder mycket fort så vi fick klara oss med en åra och en bräda.
Vi var nu mycket rädda att stormen och havet skulle driva oss på klipporna. Och det såg inte ut som om vi skulle kunna klara oss. När vi hade passerat de farliga klipporna hade stormen tilltagit och blandats med snö. Stormen angrep vår lilla båt, lyfte den och fyllde den med vatten så att vi tusen gånger trodde vi skulle sjunka.
Några räddade sig
Vi bad till Gud om ett lyckligt slut. Och öste vatten med händer och hattar. De flesta av oss var nakna så att det var ett stort under att vi kunde klara oss. Under tiden uppstod ett ropande på skeppet och vi förstod att de hade fått upp Greven och levande dragit honom ombord.
Såvitt vi kunde se genom snöyran vinkade de åt oss att vi skulle vända tillbaka med espingen för att ta med oss greven, som var halvt omtöcknad. Vi försökte att vända, men på grund av den stora fara vi själva befann oss i, med döden nära och utan något som helst hopp för oss själva, kunde vi icke göra något. Och just då sjönk skeppet.
Först satte det sig med fören på grund, sedan med aktern och så hela skeppet, så att den främsta masten kom under vattnet men den i mitten stack upp något över vattenytan. När skeppet sjönk såg vi huvuden, armar… och människor som klättrade upp i riggen. Vi hörde fruktansvärda skrik.
Själva befann vi oss i svåraste nöd och vi kan endast tacka Gud för vår räddning. När natten började kom vi nämligen till en hamn på en ö vid namn Lanör, mycket tack vare lokalkännedom hos en skicklig båtsman.
När vi kom in i hamnen stötte vi på en sten så att några föll överbord. Vi satte, med stor tacksamhet, foten på land, prisade och tackade Gud av hela vårt hjärta och beklagade djupt, att herr greven, samt andra många goda människor på skeppet hade omkommit.