Resan hemLektion

När de till sist den 1 maj 1650 kommer fram till familjens slott i staden Bremervörde, 60 mil från Nürnberg, har de rest i över en månad, men å andra sidan inte direkt haft bråttom. Det var lika mycket en lång utflykt som bara en resa hem till Bremervörde, och de roade sig och hälsade på hos många människor under vägen. För Juliana var det dessutom lov då hon inte behövde gå i skolan så länge de reste. Hon hade annars flera privatlärare, bland annat en musiklärare och både en svensk och en tysk skrivlärare. Det var faktiskt första gången familjen Wrangel såg slottet i Bremervörde. De hade fått det redan två år tidigare som gåva av drottning Kristina, men haft fullt att göra, så vi kan gissa att de alla tyckte det skulle bli spännande att undersöka och flytta in i sitt nya hus. Slottet bestod av flera byggnader som satts ihop, några av dem var gamla och några nybyggda. Det hade ett stort högt torn i ena hörnet och låg på en ö. På en annan ö alldeles intill låg trädgården, och för att komma dit från slottet behövde man passera tre broar

Den 25 april kommer båten fram till Minden där man stannar några dagar för att kunna hälsa på bekanta. På kvällen den 27 april har man varit hos en vän och ätit middag. Juliana och Carl fick inte vara med men tyckte kanske inte heller att det skulle varit så roligt med en middag för bara vuxna. När mamma och pappa Wrangel ska promenera hem börjar det plötsligt regna. Ett riktigt skyfall som gör att gatorna nästan svämmar över och varken Carl Gustav eller Anna Margareta har lust att gå ut i det vädret. De beställer en täckt vagn som får köra dem hem. Familjens egna vagnar har lämnats kvar där de tidigare klivit på båten, men de fina kareterna, målade i guld och kanske med familjens vapensköldar på dörrarna, vill de ändå ha med sig och några av tjänarna skickas tillbaka för att hämta dem. Det är ett stort sällskap som reser tillsammans med familjen Wrangel, och för att alla ska få plats sätter snickaren därför in extrasäten i Carl Gustavs karet, och smeden rättar till hjulen som blivit rangliga under den långa färden.

När mamma Anna Margareta och barnen och de sista tjänarna lämnar Schweinfurt står två trumpetare i ett av tornen och blåser fanfarer. Vi vet det inte säkert, men man kan gissa att många av stadens invånare tittade på när den långa karavanen av vagnar gav sig av. De många rustvagnarna och de fina kareterna. Allt går bra tills de kommer till den lilla byn Neustadt, bara några kilometer utanför Erfurt där de ska träffa pappa. Då tappar en av hästarna en sko och det visar sig att flera av de andra också behöver skos om så att hela sällskapet blir stående tills bysmeden hunnit ta hand om allt. Efter en lång väntan kommer familjen äntligen till Erfurt där man hämtar pappa Carl Gustav och sedan fortsätter de allihop till Bad Salzungen. En kurir har skickats i förväg dit så när de kommer fram står maten redan och väntar. Ett par dagar senare kliver de ombord på båten igen.

Familjen Wrangel har vänner också i Würzburg, och mamma Anna Margareta ger dem en diamantring i present, kanske som en avskedsgåva då hon vet att de inte mer kommer att ses när familjen väl reser norrut. Även i Würzburg blir de kvar ett tag och en av dagarna rider de ut i skogen. Stallmästaren har gjort familjens hästar extra fina genom att fläta in färgade band i deras hår, och på en av tavlorna på Skoklosters slott kan man faktiskt se hur pappa Carl Gustavs häst fått sådana band i håret. De vuxna går på jakt, vad barnen gör undertiden vet vi inte men kanske stannade de i staden och lekte med hundarna eller tittade på när den franske falkeneraren lät sina jaktfalkar fånga harar och kaniner på fälten. När familjen ska resa tillbaka igen blir det pinsamt, för någon har tappat bort nyckeln till den kista där alla pengarna ligger och familjen Wrangel måste ta dit en låssmed innan de kan betala sina räkningar.

Den 29 mars kommer båten till Schweinfurt, platsen dit man tidigare skickat alla vagnarna. Pappa Carl Gustav har varit här flera gånger och känner därför mycket folk. När barnen gått och lagt sig spelar han kort med sina vänner. Han förlorar. Redan dagen därpå gör familjen en utflykt till Würzburg, ungefär tre och en halv mil bort. Eftersom Würzburg ligger inåt landet lämnar man båten, och reser med häst och vagn. Den 3 april är alla tillbaka i Schweinfurt igen. Pappa spiller på kläderna när de äter, men en av tjänarna lyckas tvätta bort fläckarna med hjälp av brännvin. Familjen Wrangel passar också på att klä upp sig. Flera av tjänstefolket får nya kläder, barnen får nya skor. Lille Carl får en mössa och storasyster Juliana sidenband till sin klänning. Under resan har också en av de stora koppargrytorna man använder till att laga mat ramlat ur vagnen och spruckit så att den måste repareras. Kanske föll den på en sten. Den 7 april reser pappa Carl Gustav tillsammans med ett par av tjänarna i förväg till den mycket större staden Erfurt där många svenskar bor vid den här tiden. Mamma och barnen stannar ännu några dagar för att tacka alla som besökt dem och tagit emot dem. Det kanske låter konstigt men en av alla saker familjen Wrangel roar sig med är att gå på begravning. Visst blev man även på 1600-talet ledsen när någon dog, men samtidigt glad över att den döde nu fick komma till himlen. En begravning för rika människor var på den tiden en stor föreställning med fest efteråt, en fest där det gick åt massor av konfekt, vilket var den tidens allra finaste godis.

Familjen Wrangel hade hyrt ett hus med stor trädgård i den tyska staden Nürnberg, och bott där ett helt år. Nu skulle de äntligen resa norrut och så småningom hem till Sverige. Efter så lång tid i samma stad har de samlat på sig en hel del saker som också skulle med. Redan innan familjen lämnar Nürnberg skickar man sex vagnar med möbler och husgeråd i förväg, och dagen efter två vagnar till. En av alla de saker som skickas med är ett jättestort porträtt av mamma Anna Margareta i naturlig storlek. Det målades när de var i Nürnberg, och finns kvar än idag på väggen i Skoklosters slott. I bilden står hon på balkongen och bakom henne kan man faktiskt skymta Nürnbergs rådhus. Staden ligger vid en flod, Pegnitz, och när familjen Wrangel reser därifrån gör de det såklart med båt. På morgonen den 23 mars, samma dag man skickat iväg de sista vagnarna, kliver de ombord på ett fartyg de hyrt i hamnen.