Lektion
Åk 7-9
Stenens ödeLektion
1900
Sápmi
Sieberbuollda
Stenen, sejten, kommer från Sieberbuollda, en urgammal sommarlägerplats och mjölkningsvall. Den har stått vid mjölkningsvallen i århundranden medan generationer växlat.
Den har stått som en oförstörbart symbol inför tidernas och naturens förändring och varje sommar restes kåtorna vid vallen invid Sieberbuollda med utsikten över sejten som stod på säker grund.
Men när kristendomen kom till Norrland på 1600-talet skulle allt det gamla bort. Sejten fick inte längre vara en symbol för de seder som hämtade kraft från den omgivande naturen. Sejten från Sieberbuollda lyckades trots det stå kvar på sin plats. Tills två män kom vid 1900-talets början.
Exotiska saker
De två männen som kom till Sieberbuollda var greve Eric von Rosen och greve Henric Horn af Åminne. De var två unga adelsmän som var intresserade av att samla exotiska saker. Det kunde vara hudar och horn från djur de skjutit i Afrika, eller statyer och vapen från olika folkslag. Eric von Rosen och Henric Horn af Åminne var på resa i Lappland år 1900. Deras mål med resan var bland annat att ta med sejtar hem. De olika föremålen de tog skulle de ha för att pryda sina hus. Sejten från Sieberbuollda kom till Rockelstads slott i Sörmland.
Flera vittnen fanns på plats när von Rosen och Horn kom dit med bärare för att flytta sejten. De muntliga berättelserna lever kvar. Lyssna.
De tar Sejten
Sejten förs bort
Min far Mattias Kuoljok berättade för oss om sejten vid Sieberbuollda. Själv var han för ung för att minnas det som hände på 1800-talets slut men han hade hört historierna berättas av sina föräldrar. De hade slagit läger vid mjölkningsvallen vid Sieberjåhkå. I slutet av sommaren hände det som man fruktat, sejten fördes bort. Erik von Rosen kom på besök och hade två bärare med sig. Alla var samlade runt stenen en sista gång. Karlarna och framförallt bärarna tyckte att sejten var tung. Men farmor som också ville känna hur tung stenen var kunde med lätthet lyfta den, har hon berättat för far. De i lägret boende hade naturligtvis protesterat och på alla sätt försökt förhindra bortförandet men det hjälpte inte. Kristna människor skulle inte ha hedniska symboler.
En av dem som var där när sejten togs var Mattias Kuoljok. Han vara bara ett litet barn och kommer inte själv ihåg händelsen, men han har fått berättat för sig vad som hände.
Återlämnandet
Många år senare, under 1940-talet, tog von Rosen kontakt med Mattias Kuoljok och meddelade att han vill lämna tillbaka sejten. Bortförandet gnagde von Rosens samvete och därför ville han återföra sejten till sin vanliga plats. Kuoljok och etnologen Ernst Manker åkte tillsammans till Rockelstad.
Eric von Rosens tanke var att ställa sejten på samma plats varifrån den kom. Men Mattias Kuoljok tyckte inte det var klokt. Någon annan skulle kanske ta den. Han tyckte att det var svårt att lämna sejten någon annanstans. Det enda möjligheten var att låta den stå på Nordiska museet till vidare.
Eric von Rosen bjöd på middag på Rockelstad. Vid Mattias Kuoljoks sittplats stod en silverbägare. Han såg sin fars inristade bomärke och förstod att det var familjens silverbägare. Ute på en kulle i parken vid Rockelstad fanns en sejte till från en annan offerplats. Sejten hade von Rosen använt som gravsten åt sin tama björn. Också den sejten borde återkomma till sin altarkulle, menade von Rosen, men den står kvar.
När planerna på Ájtte, Svenskt fjäll- och samemuseum, började ta form kunde man äntligen ta hem sejten till samiskt område. När den inte kunde ställas på sin gamla plats var det naturligt att den placerades på museet. Efter hundra år borta har förfädernas sejte kommit tillbaka till Sápmi. Den skall finnas på Ájtte så att kommande generationer kan se den och lära känna historien om hur den hamnade på museet. Familjen Kuoljoks silverbägare finns också i museets samlingar.
