Lektion
Åk 4-6
Världens äldsta tuggummiLektion
Stenåldern
Orust
Där hittade de gamla tuggummin.
Eller?
Här är en kökkenmödding
Människorna på Orust under stenåldern samlade in musslor, snäckor och ostron som föda. De tomma skalen bildade efterhand stora högar på boplatserna. I högarna fanns även andra matrester. Högarna har fått sitt namn efter ett danskt ord, kökkenmöddingar.
I Bohuslän har arkeologer hittat flera kökkenmöddingar, både från äldre och yngre stenåldern. Vid stenåldersboplatsen Huseby klev fanns en kökkenmödding och mycket annat. Lämningar från en hel boplats.
Titta på bilderna och läs texterna så får du veta mer om vad som fanns på Orust.
Spår efter en hydda
Djup nere i leran hittade arkeologerna tydliga spår av Orusts första bosättare. Inbäddade i skyddande blågrå lera fanns föremål av sten, ben och horn samt spår av matavfall.
En garfågel
Ibland kunde stenåldersmänniskan äta sjöfågel. I det bevarade benmaterialet finns den nu utdöda garfågeln tillsammans med bland annat gås, svan och trut.
En garfågel. Illustration 341 i Birds of America av John James Audubon, 1827–1838. University of Pittsburgh (PDM).
Delfinben
De välbevarade benen visar på att de haft en varierad kost. Fiskrätterna kom från stora fiskar som torsk och långa men även från kolja, pigghaj och sill. Från havet fångades också däggdjur som säl, tumlare och vitnosdelfin. Havet och landet var fullt av mat.
En fiskekrok
Bland de olika matresterna fanns även föremål. Med tanke på hur mycket fisk stenåldersmänniskan åt är det naturligt att arkeologerna hittade en fiskekrok av snidat ben.
Torskben
Eftersom stenåldersmänniskorna vid Huseby klev bodde alldeles vid stranden åt de mest fisk och skaldjur.
Ett tuggummi?
Lämningarna på Orust innehöll en stor mängd tuggad kåda. På kådan fanns märken efter människotänder. Dessa ”tuggummin” smakade inte så gott. Björktjära kan ge en svidande känsla i munnen och det var nog därför tuggummina spottades ut.
Hur kan vi veta?
Arkeologer gräver i jorden för att få kunskap. De samlar in föremål och avfall, kol och benbitar, jord och lera.
Genom att växter förmultnar, vatten lämnar slam och människor brukar jorden förändras marken över tid. På så sätt kan arkeologerna datera fynden efter vilket jordlager de befinner sig i.
Vissa föremål som man hittar är lätta att koppla till mat, som till exempel fiskekrokar till fiske, pilspetsar till jakt och skal från nötter. En del föremål och prover behöver undersökas i laboratorier. De som är experter på ben (osteologer) kan identifiera ben från fiskar, fåglar och andra djur.
Allt detta tillsammans kan berätta för oss om människorna som levde förr.
Och hur var det med tuggummit?
Flera av de "tuggummin" som arkeologerna hittade hade tandavtryck från flera människor. Forskarna tror inte att kådan tuggades för nöjes skull utan för att mjuka upp den så att den blev användbar som ett slags klister eller tätningsmedel.
Redan när bitarna grävdes upp gick det att se på tandavtrycken att de tuggats av barn och ungdomar. DNA-analyserna visade att tre olika barn mellan 6–14 år – två flickor och en pojke – hade tuggat kådan. Den allra senaste DNA-forskningen av tuggummina visar på att en av tonåringarna troligen hade en allvarlig tandköttsinfektion då man hittat spår av bakterier och karies.
Mycket av vår historia är synlig i det DNA vi bär med oss, som finns i våra gener eller arvsmassa.
Att analysera arvsmassan DNA är ett viktigt verktyg för historiker och arkeologer. Arvsmassan kan berätta om forntida sjukdomar, folkvandringar eller hur livet på jorden utvecklats. Bara tills för några år sedan trodde man att arvsmassan försvann kort efter det att växt, djur eller människa dött. Idag verkar det som om det inte finns någon gräns för hur gammal arvsmassan kan vara.
Diskutera
Vad kommer vara kvar om tio tusen år av det vi lämnar efter oss?
