Lektion
Åk 7-9
Mina Andersson emigrerarLektion
1800-1900-tal
Dalsland, Nordamerika
Vem var Mina?
Mina Anderson föddes i Dalsland 1867. Familjen var fattig, men det fanns tid för lek och gemenskap. Hon tyckte mycket om att gå i skolan. Det var därför med sorg i hjärtat som hon fick sluta skolan vid 12 års ålder. Då var det dags för henne att hjälpa till med familjens försörjning och hon började arbeta som piga i hemtrakten.
Ganska snart gav hon sig iväg till Norge, där hon stannade i sju år och arbetade. När Minas farbror hörde av sig och erbjöd henne en ”pre-paid ticket”, var det därför ett ganska lätt beslut att fatta.
År 1890 emigrerade Mina på egen hand till Wausau, USA. Biljetten hade betalats i förskott av hennes farbror.
En av 1,3 miljoner emigranter
Mina Anderson var en av nästan 1,3 miljoner svenskar som emigrerade till Norra Amerika (USA och Kanada) under åren 1830–1930. Befolkningsökningen i Sverige var stor och det rådde brist på arbete. Det blev svårt att försörja sig och många drömde om ett annat liv. Till en början var det oftast familjer som lämnade landet och hoppades på att få det bättre på andra sidan Atlanten. Senare, från 1880-talet och framåt, var det framför allt unga män och kvinnor som lämnade Sverige för att söka arbete och lyckan i det nya landet.
Minas egen berättelse
År 1892 gifte sig Mina med skräddaren Jacob P. Halgren, även han född i Sverige. De fick fem barn tillsammans.
När författaren Vilhelm Moberg förberedde sina böcker om emigrationen kom han i kontakt med Mina, som nu kallade sig Minnie Halgren. Han bad henne skriva ner sin levnadshistoria. Texten som Minnie skrev kallade hon ”Livets skola”. Ur den hämtade Moberg flera idéer till sina emigrantromaner.
Här nedanför ser du en sida som Minnie skrivit. Klicka på punkterna och lyssna till några utdrag ur Minnies berättelse.
Livet i Sverige och drömmen om ett bättre liv
Jag var nu så trött av hårt arbete och missräkningar att jag med glädje mottog anbud av en släkting som skrev att han ville sända mig biljett om jag ville resa till Amerika. Jag, som så många på 1880- och 1890-talet när immigrantströmmen till Amerika var som störst, hade länge önskat jag kunnat resa men kunde av min lilla lön aldrig spara nog till biljett. På den tiden var det hårt i Sverige för de fattiga och alla som möjligen kunde skrapa samman eller få biljett av någon reste. Amerika var det förlovade landet. Dit skulle alla som möjligen kunde.
1
Båtresan
Jag reste ensam utan något ressällskap som jag kände. Vi reste med en gammal båt som hette Romeo till Hull i England.
Alla ensamma fruntimmer hade ett stort rum tillsammans.
Vi hade svår storm på Nordsjön. När vi kom ut i Skagerrak började vågorna slå över den
lilla båten och en del av oss som stannat på däck blevo tillsagda att gå under däck så presenningar kunde läggas över nedgången. Det blev en stormig natt. Vi voro alla sjösjuka ock ropade Ulrik hela natten.
Ordförklaringar:
- Fruntimmer = kvinnor
- Blevo = blev
- Ropade Ulrik = kräktes
2
Nybyggarliv
Vår närmaste stad var 5 mil från vårt land. Det var ju ej så långt, men det var ingen väg.
Staden hade en stor såg, den enda industri som fanns. Stubbar och sten stod på gatorna mellan de få husen, och jag minns att jag vadade i stora sågspånshögar när vi gingo ut ur staden.
Vi var de första som byggde här i trakten och vårt hem blev en plats var andra
nybyggare fick stanna tills de fingo sina hus färdiga. Vi hade fyra man här den första vintern, medan de byggde sina egna hus.
Vårt hem såg ut som ett skogsläger. Vi hade nästan alltid någon som stannade hos oss, de första åren. Året efter vi kom, 1895, kom det många nybyggare hit. Jag var glad när jag hörde dem hamra och slå i närheten, för då visste jag att jag fick grannar.
Ordförklaringar:
- Gingo = gick
- Fingo = fick
Traditioner som reste med
En gång körde jag till staden, och körde emot en stubbe på den så kallade vägen. Släden
gick sönder. Det var just före jul, så den gång fick jag bära hem både lutfisk och gryn och annan julmat på ryggen.
Vi brukade alltid hålla julkalas när vi bott här en tid och fingo det bättre. Det var alltid svensk mat och svenska seder. Vi slaktade, gjorde sylta och korv och allting annat som vi voro vana vid från Sverige. På våra julbord fanns alltid julsylta, korv, ost, sirapslimpa och svenska bakelser av olika slag och ej att glömma lutfisk och risgrynsgröt.
Vi bryggde dricka av Sirap och humle. Det enda som vi inte hade var glögg. Vi brukade även att sätta upp julkärve för sparvarna, även det en gammal svensk sed!
Midsommar brukade vi hugga lövruskor ock sätta upp samt kläda huset med löv. Jag minns min man och jag brukade sitta ute midsommarkvällarna ock tala om den vackra nordiska sommarnatten.
Ordförklaring:
- Voro = var
Om hemlängtan och det goda livet i det nya landet
Ingen av oss återsåg Sverige. En pioneer har varken tid eller råd att resa, medan
han är ung och kunde ha glädje av det. Jag hjälpte min syster hit sen kom min bror, och då far dog kom även min moder hit. Jag har ingen av de mina i Sverige men man längtar ändå ibland att se det land där man föddes och levat sin barndom och första ungdomsår.
Ordförklaring:
- Pioneer = Immigrant som flyttade västerut i USA för att skapa ett nytt liv.
Minas resväg
Första delen av resan
När Mina reste till USA 1890 fick hon använda flera olika transportmedel och göra många byten för att ta sig från Bäckefors i Dalsland till Wausau i USA. Hon gick till fots, tog tåget, åkte båt. Hon övernattade dessutom på flera olika ställen.
På den här kartan kan du följa den första delen av Minas långa resa. Kartan visas lite olika på olika skärmar. De här platserna finns på kartan:
- Bäckefors
- Göteborg
- Hull
- Liverpool
Om du inte ser alla, så kan du zooma in, så kommer de fram. På varje plats finns en berättelse om vad som hände där. Klicka så får du se!
Bäcke, Dalsland, Sverige
Här föddes Mina Andersson år 1867. Bilden visar tågstationen i Bäckefors. Bild från Kulturparken Småland (Public Domain).
Göteborg, Sverige
Mina var 23 år när hon kom till Göteborg. Där gick hon ombord på fartyget Ariosto som skulle ta henne till Hull i England.
Hull, Storbritannien
Juni 1890. Resan till Hull tog ett drygt dygn, och många blev sjösjuka. Under tågresan till Liverpool såg Mina gröna hagtornshäckar i stället för gärdesgårdar, som hemma, men också industrialismens sotiga, mörka gruvdistrikt med långa, kolsvarta järnvägstunnlar.
Liverpool, Storbritannien
1-3 juni 1890. I Liverpool fick Mina bo på ”White Star Line hotel” i tre dagar. Där var det dans varje kväll. Den tredje dagen gick resan vidare med atlantångaren ”Germanic”. Enligt Mina var det fler än 1000 passagerare ombord, över 400 av dem var skandinaver.
New York City, USA
Den 13 juni 1890 kom båten fram till New York.
Minas resväg
Mina tog tåget från Bäckefors till Göteborg. Den 30 maj 1890 reste hon med båten från Göteborg. Nästa dag var hon framme i Hull i England. Därifrån reste hon med tåget till Liverpool. Från Liverpool gick båten tre dagar senare och den 13 juni var hon framme i New York.
Andra delen av resan
Från Liverpool gick båten ut över Atlanten, mot New York. Resan tog ungefär nio dagar. På nästa karta kan du läsa om platserna där Mina hamnade efter att hon gått i land i New York. Platserna på kartan är:
- New York
- Chicago
- Wasau
- Saint Paul
- Bogus Brook
New York City, USA (13 juni 1890)
Båtresan från Liverpool varade i drygt en vecka. Resan blev svår. Det blåste hårt och Mina blev sjösjuk. Den 14 juni 1890 kom hon äntligen fram till New York. Här togs emigranterna i land för att bli undersökta och registrerade. Mina fick köa i fyra timmar i hettan, men till slut fick hon visa sina papper och bli insläppt i sitt nya hemland. Nästa steg var det så kallade Emigranttåget till Chicago. Bild från Library of Congress (Public Domain).
Chicago, Illinois, USA
I Chicago skulle Mina byta tåg, men för många emigranter var det slutstationen. Här kunde svenskorna lätt hitta jobb, som hushållerska eller sömmerska. För männen fanns det jobb i byggbranschen. Mina visste inte själv hur tågbytet skulle gå till, men emigranterna fick hjälp. Väl ombord på nästa tåg fick hon det äntligen lite bekvämt i en passagerarvagn. På det tidigare Emigranttåget hade Mina i stället tvingats sitta och ligga på en hård träbänk. Foto från The Library of Congress (Public Domain).
Wausau, Wisconsin, USA
Efter en lång tågresa med övernattning på en tågstation steg Mina av i Wausau. Hon var ensam i ett främmande land där hon inte kunde språket. Men Minas farbror hade bett en god vän att hålla utkik efter henne. När han såg en ung kvinna på perrongen med en ”svensk kista” som packning gick han fram och välkomnade Mina. Först på söndagen när den gode vännen var ledig, åkte de med häst och vagn de sista 12 milen till farbroderns hus.
Saint Paul, Minnesota, USA
I Wausau hade Mina jobbat i köket hos en familj och lärt sig engelska med hjälp av en kokbok. När hon reste till Saint Paul kunde hon därför få högre lön och bättre villkor. Genom att spara betalade hon tillbaka kostnaden för sin amerikabiljett till farbrodern. Så småningom träffade Mina skräddaren Jacob Halgren och bildade familj. De bestämde sig för att köpa mark och flytta ut på landet norr om Minneapolis och Saint Paul. Foto från the Library of Congress (Public Domain).
Bogus Brook Township, Mille Lacs County, Minnesota, USA
Mina och hennes man flyttade till Bogus Brook med sonen på 1 ½ år. Från stockstugan som paret byggde var det 5 mil till den närmaste staden Milaca men det fanns inga vägar dit och inga andra bodde i närheten. Det första året var tungt och ensamt för Mina, hennes man jobbade i Saint Paul och var borta månader i sträck. Snart kom fler nybyggare till platsen. ”Jag var glad när jag hörde dem hamra och slå i närheten, för då visste jag att vi fick grannar”. Bilden visar Mina, Jacob och deras barn. Foto: Kulturparken Småland (Public Domain).
Hur gick det sen?
Mina var den första av tre syskon i familjen Andersson som reste över Atlanten. Många år senare minns Mina att hon redan på tåget till Göteborg tänkte ”…Jag skulle resa först, rödja väg , taga hit mina syskon…”. Två av Minas syskon dog när de var små, men hon höll sitt löfte till övriga syskon. De följde så småningom i hennes spår och emigrerade till Norra Amerika. Avslutningsvis korsade även hennes mor Atlanten, efter att maken dött. Det var Mina som betalade allas båtbiljetter. Tack vare sin framåtanda, goda hälsa och glada humör arbetade hon sig snabbt uppåt i lön och fick allt bättre anställningsvillkor.
Fundera
- Hur tror du det var att resa ensam till Amerika?
- Hade du själv vågat göra det?
- Vad tror du var det jobbigaste för Mina?
